Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > När får jag ge upp?

När får jag ge upp?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Jag har mått dåligt under lång tid. Och när jag säger att det liv jag har nu inte är ett liv så säger alla att jag måste leva.

     

    När psykvården ger upp om en själv får man då ge upp själv också? Jag får inget svar på vart jag ska vända mig till? Jag orkar inte kämpa längre.

    Jag undrar samma sak. Jag har kämpat för att få hjälp inom psykiatrin sedan 2010 men tyvärr har det inte gått något framåt under alla dessa år.
    Får jag lägga mig i sängen och ge upp nu?

    Jag har inget bra svar, vill bara säga att jag är 26 år nu, började kämpa och be om hjälp när jag var 12 år.. nu känns det som om allt har gått för långt.. jag orkar inte heller mer.. du är inte ensam..

    Trådstartaren

    Visst är det tragiska. Men i alla info. Står det att man kan få hjälp. Att de ens får ge upp. Men det är väl meningen att vi ska ge upp. Jag är rätt uppgiven.

    Håller helt med. Är på sista livlinan just nu…

    Trådstartaren

    Psykvården borde genomgå en regäl översyn. Jag har känslan av att det inte är det bästa mål uppfyllelsen i verksamheten. Sen är det deras verktyg är så få. En psykiatriker sa till mig att medicinerna som finns idag är som att skjuta flugor med en basuka. Det behövs forskning kring detta. Men i mellan tiden då lider tusentals. Det är inte rätt.

    Ey!

    Jag har också funderat på att ge upp många ggr och jag tänker att vi måste hjälpa och stötta varandra.

    Bor ni i malmö?🔝

    Trådstartaren

    Hej

     

    Nej tyvärr I en annan del av Sverige. Hur tror du att vi kan hjälpa varandra?

    Nä jag tänkte mest, alla är så jävla miserabla i detta landet just nu.

    Kanske bra om man börjar umgås med varann igen.

    Och verkligen pratar. På riktigt. Inte bara om var man har rest, eller var man jobbar eller hur jävla duktig man är för att man käkar veganskt.

    Pratar ärligt med varandra. Inse att vi är alla idioter som behöver varann.  Men jag vetefan.

    Avatar

    Kan vi inte börja här- jag funderar ofta vad som gör en levande…

    Man kan ju leva utan att vara levande eller döende och ändå leva varje sekund. Känns rätt aktuellt nu när Rickard Wolf dog av sitt lungefysem. Det var en person som jag upplevde att han levde varje sekund trots att han i många år visste att hans sjukdom skulle ta död på honom…. Hur kommer man dit? Jag menar inte att man ska må bra varje sekund men i varje fall lyckas veta om att man lever varje ögonblick….

    Trådstartaren

    Jag kan hålla med dig om att vi visar mycket fasad och yta. Och att riktiga möten behövs.

     

    Men det är ju svårt när man inte mår bra att ta sig för och skapa de nya vanor och träffa nya människor.

     

    Att leva ett liv med all den smärta som verkar ingå är inte lätt. Men att år efter år må dåligt gör ju att livet krymper mer och mer. Det jag förr gjorde på en vecka tar nu kanske en månad och jag orkar inte med.

    Jag vill helst inte definera om mig har alltid haft som ideal arbetsnarkoman vilket jag vet inte är sunt men jag har inte haft så mycket annat i livet. Nu kanske jag blir tvungen  att hitta något nytt med vill helst inte.

     

     

    Ja det är skitsvårt att ta för sig, speciellt när man ska klara allting själv. Men jag menar vi som har samlats här, på denna sidan, vet ju hur svårt det är och därför kan vi hitta strategier tillsammans. Vi är många som mår dåligt. Men tillsammmans kan vi bli starka.

    Arbetsnarkoman alltså? Vad jobbar du med om jag får fråga?

    Jag är precis tvärtom, får tvinga mig att gå till jobbet varje dag.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.