När både barn och förälder har diagnos/psykisk ohälsa

Hej! Just nu känns det som att livet är pausat. Tankarna maler och maler… Min dotter som har adhd har alltid varit glad och kärleksfull. Allt var rosa, glitter, kärlek och skratt men i åk 8 förändrades hon. Då nämnde hon för första gången något suicidalt när hon sa att ”jag vill inte dö men jag känner att det inte gör något om jag skulle dö i en olycka eller så”. Hon började umgås med folk som skolkade och hängde ute på kvällarna och började med det hon med. Den började hon med alkohol, hasch och receptbelagda läkemedel såsom tramadol och lyrica. I åk 9 hade vi kontakt med skolan varje vecka, antingen fysiska möten eller att de ringde och sa att hon hade lämnat skolan. Hon tyckte själv att skolan inte var viktig då hon ”inte skulle leva längre än sin ungdom”. På BUP var de bara intresserad av skolresultat medan jag ville att hon skulle få hjälp med sitt mående. Från åk 8 till första året på gymnasiet drack, drogade, ljög, skolkade och försvann hon ideligen. Vi föräldrar har åkt runt på nätterna och letat i olika knarkarkvartar och på stan, ringt runt för att få hem henne. Ringt soc, BUP, gjort orosanmälningar men det händer inte så mycket. Hon har utsatt sig för så många risker, blivit hämtad med ambulans när hon har badat ute med 1,8 promille och andra har dragit upp henne till stranden då hon varit medvetslös, blivit våldtagen för att nämna några saker. I början av 2021 var hon ledsen och sa att hon inte orkar mer och ville ta sitt liv. Ringde BUP och fick en akuttid. Hann inte hem förrän hon hade lämnat hemmet. Var försvunnen i 2 dygn innan polisen hittade henne i Sthlm där hon hade raggat sovplats på sergelstorg. Andra natten var hon i en skog men var så hög av lyrica, extacy och alkohol så hon visste nog inte var hon var. Efter detta tog det fart på BUP och soc, jag fick ha vab i 2 månader och hon började med antidepressiva som funkade bra. Våren och sommaren funkade ok med några undantag då hon träffade de gamla vännerna och rökte hasch. Sen i september har allt varit bra med min dotter. Hon mår bra och har framtidsplaner. Går ett gymnasieprogram som hon vill gå och har fått nya, bra vänner men jag är ständigt livrädd. Livrädd för att hon ska försvinna, må dåligt, droga. När det blev stabilt för henne brakade jag rejält och jag sjukskrev mig efter en inläggning, LPT på psyk. Polisen körde dit mig eftersom jag befann mig på tågspåret. Jag hade varit stark för henne i flera år och nu tog det stopp. Jag tar till alkohol när det blir för mycket och har i 10 års tid bett om hjälp med detta samt mitt psykiska mående. Ingen tar ansvar för min behandling. Psykakuten hänvisar till Öppenpsyk. Öppenpsyk hänvisar till primärvården som i sin tur hänvisar till psykakuten…Jag har träffat psykoterapeut på Vc som började rota i min barndom som var fylld av bråk och alkohol. Efter 2 träffar sa hon att mina problem låg utanför hennes kompetensområde och skickade remiss till Öppenpsyk. Finns det ett missbruk så skylls psykisk ohälsa på missbruket även fast det ”bara” är ett återfall. Jag slutade dricka för 2 år sen och innan det var jag nykter i långa perioder. Jag har blivit beviljad bearbetande terapi på Öppenpsyk men det är 1 års kö?! Allt går runt i huvudet, ångest över hur mitt missbruk påverkat min dotter, ringa runt, fk, ekonomiskt bortfall och ingen att prata med. Finns fler organisationer man kan ringa när man googlar men de flesta är så överbelastade att det inte går att komma in i kön… Tack för att ni lyssnar <3

[Blue Sycita]

<3 skickar styrke kramar till hela famimjen!