Någon mening att bry sig?

haft svårt att få förhållanden att fungera*

Resan jag är på leder till att mitt livs vänds upp och ner. Jag kommer att bli inlåst. Så mycket förstår jag. Jag har ett ganska bra liv just nu. Synd om jag förlorar det.

Men jag styr inte över mig själv. Jag tycker dessutom om det jag gör.

Jag vet inte om jag är kapabel till ett normalt förhållande. Jag vill ha en väldigt undergiven flicka. Då trivs jag. Får jag inte det så försöker jag skapa henne till det. Därav en del av anmälningarna. I teorin så vill jag bryta ner henne för att sedan bygga upp och forma henne som jag vill. En gång har jag lyckats. Sen har jag ju misslyckats en del också.

Senaste tjejen fick prata med någon/några på socialen eller kvinnojouren som berättade om lite av mina tidigare äventyr. Hon mejlade och kallade mig för svin, djävul, hon skulle lita mer på Lucifer än på mig osv. Hon sa även att “de har koll” på mig. Vilka “de” är vet jag inte. Frågade naturligtvis men fick inget svar.

Känner inget medlidande för de som “drabbas” av mig. Har väl egentligen inte förrän helt nyligen ens förstått att jag skadar dem. Men det är inget som stör mig. Jag söker fortfarande tjejer som är sårbara och ensamma eftersom det är lättare att forma dem.

Jag pratar med en terapeut. De hittade mig på nätet när jag sökte efter unga flickor att köpa sex av. Erbjöd sin hjälp. Eftersom jag är spontan och söker spänning så åkte jag och mötte henne.

Får titta på dokumentären.

Det är otroligt självdestruktivt. Det är inte bara kärleksrelationer som förstör den. Det är mycket annat också. Jag är väldigt impulsiv och har obefintligt konsekvenstänk.

Upplever inte ånger, skam eller sådana känslor. Så om det är värdigt bryr jag mig inte om. Men jag är så klart medveten om vart det bär. Jag sitter och utvärderar mina valalternativ.

Jag vill ha ett normalt förhållande. Men min version av normalt förhållande innebär som psykiatrikern säger, dominans 2.0. Sen ska den tjejen kunna underhålla sig själv när jag inte håller henne sällskap. Jag jobbar mycket.

Jag har precis börjat få sjukdomsinsikt. För ett par år sedan så såg jag mig som normal.

*ler* Ja, stå emot impulserna? Det är en hel del att begära. Problemet är att jag tycker om vad jag gör.

Men tack för att du skriver. Det får mig att reflektera i vart fall. Det är svårt att kräva att ett inlägg ska påverka mig så mycket. Jag har gått i terapi i snart ett år och håller fortfarande på att gå igenom allt konstigt jag gjort. Filtrerat från sådant som jag inte kan säga av juridiska skäl.

Pratar med en psykoterapeut och en psykiatriker. Enligt den sistnämnda är jag en bukett av diagnoser som väver in i varandra.

Jag kan känna fysisk attraktion. Men känner ingen “ta hand om” -attraktion i fallet du nämner.

Känner attraktion för väldigt få tjejer i min egen ålder. Generellt sett är de yngre än vad jag är.

Träffar jag en utåtriktad extrovert tjej med många kontakter och stort socialt liv kan jag inte fördjupa mig i henne. Jag är inte intresserad. Annat än sexuellt möjligen, men då är det en väldigt kort relation.

Det jag vill ha är ägandet. Jag kräver absolut lydnad, trohet och avskildhet. Du får ha tjejkompisar. Men inga killkompisar. Du måste lyda mig när jag menar allvar. Inget svårt egentligen. Mest att en del är envisa. Men du ska inte testa gränser mot en psykopat.

Till mina positiva sidor är att jag faktiskt är väldigt trevlig och underhållande att umgås med. Jag är generös och givmild. Kommer med blommor, presenter och tar hand om min flicka. Hon behöver inte bekymra dig. Är normalt sett enkel att leva med. Har inga egentliga åsikter om hemmet du kan ställa krav på mig och jag lyssnar.

Levde i ett längre förhållande förut mer eller mindre utan konflikter. Det sprack eftersom jag råkade hamna i tidningen i en liten skandal.

Envisheten handlar om att de anser att de har rätt och inte vill ändra på sig. Jag är flexibel med mycket. Men när jag har en åsikt ska den följas. Ofta handlar det om att de har en killkompis eller liknande som jag stör mig på. Vill de inte bryta kontakten så eskalerar jag konflikten så mycket som krävs utan slut.

Det har även att de blivit sura på mig av olika orsaker. Vilket inte stör mig normalt sett. Blir jag själv arg eller irriterad så går det snabbt över. Jag är ingen långsint människa. Men börjar du bli långsint eller passerar en viss gräns så kommer du till sist att aktivera mig. Det kommer ofta utan förvarning, jag flyger på dig. Kan vara att du står upptryckt mot väggen med en stadig hand runt din hals. Jag viskar något i stil med “sluta”, “lägg av”. Två stirrande ögon in i dina tills du viker undan och visar underkastelse. Då släpper jag.

Självbevarelsedrift vet jag inte? Det enklaste borde ju bara vara att göra som jag säger? Så mycket regler har jag inte. Du får bestämma det mesta, och göra det mesta. Har du önskemål gör jag mitt yttersta för att uppfylla dem.

Ja, vi har gått igenom min bakgrund med terapeuterna. Det här är ett direkt citat:
“Lägg då till negativ uppväxtmiljö där vad jag förstår fanns neglekt och inte kärleksfullt guidande. Enbart krav på både beteende och (fan tappade ordet) typ göra bra ifrån sig i skolan. Det försvårat utvecklingen av normala humana känslor.”

Sen kan man lägga till att jag fick rätt mycket stryk och lite annat som normalt inte ökar en människas empatiska förmåga.

Jag lärde mig till sist att stänga av. Jag mår bra. Ingen depression. Gråter aldrig.