Känslorna är inte mindre berättigade för att du har din diagnos, och det går inte att skilja på dina känslor och diagnosen. Diagnosen är en beskrivning av hur dina känslor (mm) fungerar. Jämför med kroppsliga överkänsligheter: “Jo, ät upp nu – det är bara din allergi som får dig att reagera så där!” Visst, du är känslig, kanske “överkänslig”, men varför skulle inte hänsyn tas till det? Diagnosen är ju så sett en hjälp för att du och andra ska förstå, kunna ta hänsyn, hitta metoder för att komma igenom svårigheterna.
Om dina reaktioner är väldigt långt ifrån att stå i proportion till vad som triggat dem, eller om du triggats av en grundlös misstanke, är det förstås något att prata om efteråt och mellan gångerna, för att triggern ska kunna undvikas, eller reaktionen eller dess konsekvenser (tex att den andra blir sårad) ska bli mer hanterliga.
En del nära och kära kommer inte att klara av påfrestningarna, och det är väldigt ledsamt. Men om någon viftar bort det med “äsch, det är bara din diagnos” så är den personen nog ändå inte bra för dig.
