Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Könsdysfori, ätstörning UNS och panikångest

Könsdysfori, ätstörning UNS och panikångest

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har sen puberteten känt att min kropp inte stämmer överens med mig. Jag hade en tidig pubertet, redan i tvåan-trean kom den för mig. Min familj är dessutom ganska hårig och i femman-sexan fick jag skägg och hade ordentligt helskägg och hårigt bröst redan tidigt på högstadiet medan andra knappt fått fjun. Jag skämdes jättemycket och kände aldrig att detta var något som skulle vara mitt på riktigt utan att något gått fel. Jag rakade mig och vaxade kroppen nästan dagligen. Efter en kommentar om min kropp började ätstörningarna. Jag åt ungefär var tredje dag och på gymnasiet spydde jag varje gång jag ätit och gick ner till 43 kg vilket är ganska lite för en kille som är 175. Efter att en klasskamrat berättade för mig om att hon hade ätstörningarna förstod jag att jag nog också hade det. Jag hade ett ord för detta nu och läste på. Eftersom jag fick så många avundsjuka kommentarer och komplimanger på att jag var smal så var det svårt att förmå mig själv att förändra mitt sjuka beteende men typ 10 år efter gymnasiet hade jag lyckats ta tag i det så pass bra att jag för första gången börjat känna hungerkänslor och spydde inte så ofta längre. Tyvärr kan jag än idag få upp maten efter jag ätit men jag har lärt mig att svälja ner det igen. Andra året på universitetet fick jag panikångestattack för första gången. Jag förstod inte vad det var utan trodde bara att jag skulle dö och r efter utredning och sen ett år av KBT mot de många fobier jag utvecklade, fördjupade jag mig i vad som först triggade igång min panik. Det var en vän som kommit ut som transsexuell och hade påbörjat hans transition. Jag har sen dess försökt att trycka ner tanken på att jag har könsdysfori eftersom jag ändå tyckte att jag var snygg. Dessutom har jag aldrig känt mig som en tjej, jag känner bara att jag inte känner mig som en man och då finns det ju inget annat val. Jag har insett att jag typ är intergender med önskan om korrigering av vissa delar av min kropp men eftersom jag är attraherad av killar som ser ut som jag så är det svårt att motivera varför jag inte vill se ut så. Detta är första gången jag berättar allt detta så jag ville bara få ur mig det och ber om ursäkt för det långa osammanhängande inlägget. 

    Hej, jag vill bara skriva att jag känner igen mig i det du skriver. Ätstörningar och könsdysfori…

    Har haft ätstörningar sen tonåren, alltid varit liten och smal, men inte tillräckligt. Kommentarer att jag kanske gått upp lite, gjorde att jag direkt slutade äta. Inget smör osv, gjorde att jag svimmade. Kämpat med det i omgångar, vissa perioder ok, och andra inte. Senast hade jag ortodexi, den anorexin man får av att leva maniskt på ren mat. Jag var skitsmal, och det var inte förrän jag såg mig i spegeln och såg jag inte hade nån rumpa kvar som jag fick ändra på allt, men det var svårt.

     

    Intergender, icke-binär, könsneutral. Det ordet fick poletten att trilla ner för mig ca 2 år sedan. Kände att jag aldrig känt mig som tjej, och inte dragits åt kille heller. Jag bara är, en känsla av att vara en person som inte är nåt av det. Hade tanken att jag var ”floating between genders”, men sen läste jag begreppet icke-binär, och då förstod jag vad det innebar. För mig har min kropp aldrig varit nånstans jag trivts i förutom anorexi. Nu behöver jag en förändring för att slippa uppleva en kvinnokropp, det är påfrestande och ger ångest.

     

    Du skriver att du tycker du är snygg, och det är nåt positivt, om än att du kan få vara hälsosam. Samt, att du dras till killar? Jag dras lite mer till tjejer, men tycker att alla är fina på sitt vis. Har du nån person som du kan prata med om sånt här? Jag har inte det…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.