Kära läkare på psykiatrin, panikångest depression & PTSD

Du sitter mittemot mig och ska bedöma min framtid. Jag har femton minuter på mig att övertyga dig om att jag inte mår bra. Vi har aldrig träffats förut, det senaste året har jag träffat en ny läkare vid varje besök. Det enda som är bekant är det lilla rummet vi sitter i vars väggar tycks krympa för varje minut. Tick tack. Jag är yr och vill hem. Varenda del av min kropp skriker åt mig att resa mig från stolen och kasta mig mot dörren. Hem ljuva hem, hemmet är min trygghet. Men jag sitter kvar och möter din blick med ett spelat lugn precis så som jag har lärt mig att göra. Det är så jag hanterar min ångest.

Första gången jag upplevde panikångest var jag tjugotre år och arbetare på ett hotell på en plats många mil från min hemstad. Hotellets restaurang skulle precis slå upp sina portar för sina hungriga gäster. Jag hade placerat det sista besticket på det dukade bordet när en enorm känsla av obehag sköljde över mig. Jag höll andan och stödde mig med ett fast grepp om bordskanten medan ångesten vred om mitt inre. Det liknade känslan av att någonting fruktansvärt just hade hänt men jag hade ingen aning om vad. ”Någonting hemsk måste hänt någon som jag bryr mig om. Man har ju hört om dom som intuitivt kan känna att en familjemedlem har gått bort i en tragisk olycka. Det måste vara så för vad kunde det annars vara?” Jag skickade ett kort sms till dom som jag brydde mig om i hopp om att min illavarslande känsla hade fel vilket den också hade. Alla mådde bra och det var ingen fara med någon. Dörrarna till restaurangen slog upp och jag svalde mina farhågor med ett djupt andetag medan jag gav gästerna mitt allra mest välkomnande leende.

Den andra gången jag upplevde panikångest var flera år senare. Jag var tjugosju år och var mitt i karriären. Jag hade många betydelsefulla relationer, en sambo som jag älskade och en drös av fina vänner. Det kom först krypande, samma illavarslande känsla som jag hade känt den gången för flera år sedan under mitt arbetspass på restaurangen. Nu pockade det svagt inom mig om dagarna för att sedan slå till med full kraft om nätterna. Mitt hjärta rusade i bröstet och jag tappade andan. Jag kippade efter luft medan tårarna sprutade från mina vidöppna ögon. Min kropp krampade och vred sig om vartannat medan jag kände hur verkligheten sinade mot en overklig värld som var obekant och skrämmande. Med attackerna kom tröttheten. Mina ögonlock blev allt tyngre och behovet av att sova vid allt fler tillfällen blev större. Min chef oroade sig över mig. Hon undrade varför en av hennes mest positiva och glada anställda plötsligt undvek alla gemensamma fikaraster och luncher. Hon hittade mig allt ofta ihopkrupen, tungt sovandes på en av arbetsplatsernas soffor vid varje ledigt tillfälle. Hon undrade vad det var för fel men jag kunde inte ge henne något svar. Jag hade ingen aning om vad det var som hände med mig.

På mitt första besök hos vårdcentralen ställde sköterskan frågor om mitt mående. ”Förutom min hjärtklappning så mår jag bara bra” skrattade jag till svar. Hon undrade hur mitt psykiska mående var och jag viftade bort henne som om hon var en irriterande fluga. ”Trams! Jag mår bra. Jag har äntligen fått min första fasta jobb och jag trivs med mitt liv. Jag har en sambo som jag älskar och vänner som jag hittar på alla möjliga roliga saker med. Jag mår bra!”

Mitt EKG var det inget fel på så jag skickades hem utan vidare åtgärder. Det var inte förens några månader senare då jag kom hem från ett besök på akutmottagningen efter en panikångestattack som jag började fundera över min psykiska hälsa. Vetskapen om att jag inte hade några fysiska problem gav mig inget annat val än att med ärlighet rannsaka mig själv. Bara några dagar innan mitt besök på akuten hade jag skickat ett sms till en av mina vänner där jag skrev att jag inte längre ville leva. Det var ett ärligt sms som efter många månader av självmordstankar äntligen kom till ytan. Den illavarslande känslan som i början kändes hanterbar hade dom senaste månaderna vrålat inom mig utan att ge mig någon ro. Någonting var fel men jag visste inte vad.

Jag klarade inte av att gå till jobbet. Allt oftare hade jag behövt gömma mig på arbetsplatsens toaletter för att dölja mina panikångestattacker. Jag kvävde mina skrik mot min darrande hand som jag pressade mot min mun i hopp om att ingen skulle höra min svidande smärta. Situationen var ohållbar. Jag hade helt tappat förmågan att utföra dom enklaste uppgifter då tröttheten inte tillät mig att fungera. Jag blev vimsig och gjorde allt fel, även sådant som jag tidigare klarade av på rutin och aldrig tidigare hade misstagit mig på blev fel. Jag tog varje tillfälle som gavs till att sova för kroppen tyngde mig kraftigt och det var svårt att hålla mig vaken. Känslan av att inte längre vara i verkligheten tog över allt mer och jag fann mig oftare i en ny och nu mer välbekant dimmig värld. Dagarna smälte samman och blev obetydliga. Skammen över att inte kunna prestera som förut gjorde mitt mående allt sämre.

Jag fick träffa en kurator som ställde frågor om mitt mående. Jag skämtade och skrattade så som jag gör när jag tycker någonting känns väldigt obehagligt som för att lätta på den tunga stämningen. Att prata om eller att ens tänka på mitt tidigare liv var som att lägga handen mot en het spisplatta. Det brändes och jag gjorde allt för att inte skålla mig. Några år innan hade jag lämnat ett tre år långt förhållande med en tidigare pojkvän. Kuratorn undrade varför jag hade lämnat honom. Jag försökte minnas men minnet av honom var som ett virrvarr av minnesbilder som inte passade ihop. Som ett olagt pussel med miljontals små bitar som envist vägrade passa med varandra.

Kuratorn remitterade mig till en klinik för kvinnor där jag fick träffa en psykolog. Under våra samtal blev mina minnen allt mer klara. Jag mindes inte mycket men med gedigen bearbetning och många sessioner av KBT minns jag mer idag än vad jag egentligen önskar. För vem vill minnas att den som säger sig älska dig mer än allting annat plötsligt blir våldsam och utsätter dig för sådant som gör att du gång på gång blir övertygad om att ditt liv har nått sitt slut. Pusselbitarna föll på sin plats och även om det än idag fattas bitar så förstod jag äntligen vad min inre plåga ville säga mig.

Jag fick diagnosen PTSD vilket var en helt okänd bokstavskombination för mig innan jag blev tilldelade den. Jag har spenderat många år med att bearbeta mina trauman men har fortfarande väldiga problem med min panikångest. Mitt liv har varit på paus dom senaste åren och jag har stått vid sidan av och sett på när min sambo och mina vänner förverkliga sina framtidsdrömmar medan jag står kvar och stampar i det förflutna. Jag brukar fundera på hur mitt liv skulle se ut idag om jag mådde bra. Vid det här laget hade jag antagligen jobbat mig till en position som jag trivdes med och jag hade kanske haft ett barn eller två. Jag hade antagligen inte missat mina vänners födelsedagsfester och jag hade med största sannolikhet närvarat vid alla familjeträffar. Jag hade nog tagit körkort och isåfall skulle jag äga min egen bil som jag kunde köra med mellan livets alla bestyr.

Men jag sitter här och försöker förklara för dig att jag inte mår bra. Jag vill må bra för vem vill inte leva? Det jag har är inget liv. Det är en mardröm som jag , hur mycket jag än försöker, inte kan fly från. Jag vill ha hjälp men du sitter där och kliar dig på huvudet och säger att jag har fått all hjälp som ni kan erbjuda. Du frågar om jag har självmordstankar och jag svarar ärligt att,  ja, jag har plågats av dom i fem år och har ändå lyckats hålla mig vid liv. Det är svårt ibland men jag har mina knep och dom har fungerat bra hittills som du ser. Det känns utlämnande att berätta för en främling men du har makten att  bestämma över min framtid och jag försöker ge dig dom bästa förutsättningarna så att du ska kunna göra en korrekt bedömning. Du ser frågande ut och påpekar att jag ger ett positivt intryck. Jag försöker förklara att det är så jag hanterar smärtan jag bär inom mig. Om jag skulle ge efter så skulle känslorna explodera och det vill jag inte. Det hade inte varit en vacker syn så jag håller det inom mig där jag har det under någorlunda kontroll. Men ångesten vill ut, jag slåss mot den dagligen så jag är van. Det är viktigt för mig att utåt sett vara normal för jag vill inte vara annorlunda. Jag gör mitt bästa men det gör ont.

Jag önskar att jag kunde ge dig min smärta bara för en minut så jag kan slippa försöka forma den med ord för dig. Du skulle antagligen vrida dig på golvet av plågor. Du skulle skrika ut all ångest medan svetten sköljer över din kropp. Ingen skulle klara den chocken av inre smärta. Men jag är van. För mig kom det krypande men nu är det kraftig och jag vet att det kommer bli värre när jag väl kommer hem för det är så min ångest fungerar. Men jag sitter här med ett tyst leende medan jag med djupa andetag försöker lugna mitt rusande hjärta precis så som jag har lärt mig att göra. Det är så jag hanterar min ångest.