På tisdag börjar 7 veckan av min gruppterapi i DBT och jag måste erkänna att jag är orolig. Dom säger att jag gjort framsteg, men jag känner inget alls. Jag känner att jag på något sätt blivit hjärntvättad av all terapi jag fått över hela livet. Alla terapier och psykologsamtal har utbildat mig i teorin av det. Men jag har nog aldrig lärt mig att tro på det. Jag förstår logiken i allt, men jag kan inte använda mig av det i livet eller få ihop dessa färdigheter i ett aktuellt sammanhang.
Så nu under teorin på kursen så känns det bara som jag försöker vara en duktig elev. När dom tar upp ett ämne jag känner igen så är det som att jag hämtar fakta ur en låda med dokument från ett “kontor i hjärnan”. Jag deltar i diskussioner med hjälp av att säga de jag vet ur denna lådan, men det är bara information för mig, det är inte kopplat till några känslor eller har någon mening alls.
Dom andra ser mig som förbättrad för att jag vet va dom pratar om, men de är jag inte. Jag försöker väl bara visa mig duktig som jag alltid försökt göra, men som sagt. Inget av det dom lär ut, eller de jag redan kände till har någon påverkan på mig. Jag hatar fortfarande mig själv, jag får fortfarande mina panikanfall, mina suicidala tankar och suget efter destruktiva handlingar. Jag håller fortfarande på att överdosera mina lugnande mediciner för att “stänga av”
Jag är rädd för att gå tillbaka till jobbet efter terapin är slut, det känns som jag blivit sämre av detta än innan. Känns inte som jag klarar av någonting. Önska jag kunde vara sjukskriven 100% ett tag. Tror dock inte jag kommer få jobba kvar om min sjukskrivning blir förlängd efter terapin. Vad ska man göra? Alla säger att man ska prioritera sig själv först, att allt annat får vänta. Men jag vet inte om jag gör saker värre för mig själv om jag riskerar att förlora jobbet. Jag tror nämligen att jag skulle bli ännu sämre av att bli arbetslös. Vill inte utsätta mig för det. Jobbig situation
