Känslan av att ha autism men inte få hjälp

Jag fick min diagnos vid 42-års ålder. De senaste åren har jag läst en hel del i media om att man upptäckt att kvinnor/flickor är underdiagnosticerade för autism, troligtvis därför att den sociala kultur vi föds in i ställer mycket högre krav på socialt samspel och kommunikation, så att vi tvingas att lära oss att agera “tillräckligt bra” socialt för att vår autism inte ska märkas utåt. Min diagnos var en stor lättnad. Hittills har all min energi gått åt till att med stor ansträngning och hög grad av utmattning klara jobbet, men jag har inte orkat med något som helst socialt liv utöver det. Jag är så rädd för att bli helt ensam och utan någon som kan stötta mig i en nödsituation när väl min gamla pappa dör. Han är min enda släkting, och min sociala energi har inte räckt för att skaffa vänner utöver detta. Diagnosen var en lättnad eftersom jag tidigare känt en sån oerhörd skam över hur lite jag klarar av och vilket förkrympt liv jag har. Jag har nu själv valt att gå ner i arbetstid för att försöka göra viktiga saker som att bryta min ensamhet, men det är ju väldigt dyrt, har inget höglöneyrke. Jag står i kö på min Vårdcentral för att eventuellt få ett intyg för sjukersättning, men jag vet inte hur jag ska göra om jag inte får det.

Hej!

Jag har påbörjat en utredning för adhd+autism. Valde att söka mig till privat då vården inte vill ge mig hjälp då jag “fungerat för bra” i mitt liv. Efter första bedömningsmötet så såg han tydliga tecken på både adhd och autism. Han var lite chokad att psykiatrin inte märkt detta trots att 3 psykologer, 1 arbetsterapeut flaggat för just det!

Jag gick in i väggen april-22 och hamna på psyket 1 vecka. Sa upp mig från mitt jobb jag älskade men som gjorde mig sjuk! Jag är mamma till 4 underbara barn och har enorma kontrollbehov samt rutinbunden till tusen. När det här hände var min minsta inte ens 1 år. Har sedan en 7 åring, 11 åring och 13 åring på det. 11 åringen har adhd och jag misstänker även autism.

Skulle kunna skriva en bok om mig själv haha! Jag tycker att det låter som du kan ha autism, mycket av det du upplever har jag också svårigheter med. Tröttheten, reglering av hur man mår, energibrist, saknaden av vänner (har inga kvar jag heller) och det sociala samspelet är ju kriterier för autism. Jag hittade en artikel som fick upp mina ögon!

Länkar den till dig, vill du ha någon att prata med så finns jag. Varma kramar

https://www.autismforum.se/om-autism/diagnoskriterier-0/aspie-kriterierna/

Hej pink kygeno.

Hur gick det för dig, fick du din utredning och hur ser din situation ut nu? Känner igen mig så mycket i det du skriver.

Jag väntar också på utredning för autism nu efter att allt på basutredning pekade på det och jag fick upp ett ljus då min bror diagnotiserades med autism förra året. Vi är nästan kopior. Tyvärr så sa dem även till mig att det kan ta upp till ett år. Helt sinnessjukt va långt tid.  Känner bara att jag behöver hjälp nu och att kunna få ett fungerande liv. Känner mig sorgsen och väldigt ensam i detta.

Hoppas innerligt att allt gått bra för dig.

Diagnosen hjälper ingenting, det finns inget stöd att hämta. Jag har försökt sen jag fick min diagnos för 6 år sen. Har läkarintyg om att den enda möjliga förbättringsvägen för mig är att byta miljö men trots det så har jag fått 2 LSS-ansökningar nekade.
Den första ansökan var då jag vingande fram till socialtjänsten i desperation på mötet efter att inte fått sova på 3 dagar i rad pga grannar & fiskmåsar, fick träffa en socialtjänstarbetare som hånflinade och lurade mig att söka fel sak så det blev nekat pga att jag hade sökt fel sak.
Den andra ansökan gjorde jag med hjälp av personligt ombud och ovan nämnda läkarintyg, blev nekat och när jag överklagade så använde de sig av ett domstolsbeslut från högsta domstolen då en kvinna med MS försökt få ljudisolering men blivit nekad, vet ej vad det har med autism+misofoni att göra men har inte råd med advokat och det finns ingen god man i min stad så kan inte fortsätta kämpa.

Diagnoserna kan vara bra för att kunna söka om andras upplevelser och hitta idéer men är man fast i misofoni-fällan så är det bara släkt och familj som kan hjälpa, det finns ingen annan hjälp tyvärr oavsett hur många 1177-propagandasidor som säger att det finns det. Jag har försökt allt jag kommit på och som alla andra föreslår om de ens tror på mig när jag säger att man kan vara allergisk mot intryck.