Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Kanske är jag bipolär ändå?

Kanske är jag bipolär ändå?

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • I fem långa år har jag sökt efter svar, jag råkade ut för ett trauma, hamnade i en depression, sökte hjälp.. har ärligt talat sökt mycket hjälp under åren, och jag har givetvis slutat med det som fungerat så fort jag börjat må bättre.

    Första gången en läkare påtalade att jag uppvisade bipolära tendenser blev jag förbannad, då hade jag träffat flertalet läkare under två års tid för att få hjälp att hantera den depression jag gick igenom efter trauma 1, som följdes upp av trauma 2, 3, 4 och 5. Jag var ju för fan inte bipolär, det var ju en sjukdom man föddes med, och jag var ju där jag var på grund av vad andra utsatt mig för, trakasserier, anhöriga som gått bort, m.m. Jag borstade bort det utan att diskutera eller ens läsa om det, det var inte det, punkt slut.

    I onsdag uppsökte jag akutpsykiatrin för första gången, jag klarade inte av att hantera mig själv, jag drev mig själv och min partner till vansinne, jag kunde inte sluta grubbla, kunde inte sova, väckte upp min partner, extremt rastlös. Att åka in skrämde uttryckligen skiten ur mig, extremt hög stressnivå, kräkdes på tom mage tre gånger hemma och sen ytterligare två gånger den korta promenaden till bilen.

    Väl där får jag träffa en neurolog, vi pratar en stund och sen nämner han det.. Han anser att jag behöver utredas för bipolär sjukdom, vad han säger efter det kommer jag inte ihåg för mitt huvud var redan i ett virrvarr av tankar. Vi beslutar om en lämplig plan framåt och jag blev hemskickad då de inte kunde hjälpa mig. Den här gången var jag inte avvisande, jag var nedbruten och behövde svar, jag började läsa om det och igenkänningsfaktorn var hög, skrämmande hög, dessa som skriver och pratar om det öppet är ju precis som jag.. 1177 har en beskrivning som man skulle kunna skicka med mig som bruksanvisning om jag var en Ikea-möbel. Bitarna började falla på plats, acceptans började infinna sig, tänk om jag hade läst detta för tre år sedan istället för nu.

    Den där planen.. Då jag inte är skriven på någon adress i Danmark där jag för tillfället vistas kunde de såklart inte hjälpa mig vidare, läkaren föreslog att jag skulle söka hjälp i Malmö under de 6 veckor jag och min sambo vistas här, vi skulle därefter flytta tillbaka till norra Sverige tillsammans där jag sen borde få mer etablerad hjälp på lång sikt. Gick ju sådär.. det tog mig 5 dagar så hade jag saboterat mitt förhållande och försatt mig i situationen att jag nu måste göra den 150 mil långa resan i bil ensam, en briljant idé där och då med stärkt självförtroende av något glas vin, eftersom jag då kunde börja få långsiktig hjälp tidigare, inte behövde hålla på och byta psykolog och vårdinstans. Sen kommer ångesten, jag ser själv olämpligheten i att jag gör det själv i det stadiet jag just nu befinner mig i där jag är extremt manisk, min nu fd partner orkar inte med mig och känner inte att han kan vara ett lämpligt stöd, att han behöver tid att läka från mitt beteende och att han vill att jag söker hjälp, men istället för att ta ett djupt andetag och följa en tydlig plan, saboterade jag den och gav mig själv det enda alternativet att flytta hem själv. Jag har väldigt svårt att inhämta information från min omvärld och kontrollera mina impulser, det i kombination med tankar att jag är hopplös, värdelös och bara skadar min omgivning. Och det svänger allt för fort just nu.

    Avatar

    Jag är så ledsen att du behöver gå igenom det här ensam. Att du ska behöva kämpa så. Det är orättvist.

    Har du någon där du ska flytta till som du kan luta dig emot? Du behöver en trygg plats. Kan du skapa den själv så gör det. Har du fått testa någon medicinering som kan lugna dom värsta svängningarna?

    Du förtjänar att få hjälp. Det kan inte vara lätt att orientera sig i detta.

    Trådstartaren

    Min familj hemma har alltid öppna dörrar, men jag känner mig som en börda så jag isolerar gärna mig själv. De gånger jag försöker söka kontakt med andra blir jag oftast sårad eller utstött då jag går igenom mina episoder av allt från ren galenskap till att inte vara intresserad av något, har alltid haft hög prestationsångest så jag tappar lätt självförtroendet och tycker allt känns hopplöst. När andra är förstående så känns det lugnande för en stund, men innerst inne smyger tankarna upp om att vet jag att de har kommit till samma insikt som jag, att jag bara måste sluta vara känslig, utmattad och oroa mig för allt.

    Men jag kommer flytta hem till min mamma, den starkaste kvinnan jag vet, fram tills jag tar tillbaka min egna bostad i oktober, då får jag stå på egna ben igen, men nära familjen åtminstone som jag hittills inte stött undan, förutom min pappa vars död jag länge skyllt på mig själv, och sjukvården ”gjorde detsamma”.. men jag vet inte ens om det är anledningen till varför jag mår så dåligt eller om det är något jag bara använder som en ursäkt. Jag börjar förlora min verklighetsuppfattning

    Trådstartaren

    De enda jag har medicinerats för är ångest, oro och depression, blandade resultat. Citalopram, escitalopram och venlaflaxin. Mesta hsr känts som placebo, men escitalopram fick mig att sova, tyvärr på väldigt dåliga tider. Ku de göra mig redo för jobbet som vanligt, känna mig bra, sen vakna upp tre timmar senare sittandes i soffan. Jag har dock inte varit något vidare på att följa instruktioner, troligtvis för att jag inte har haft full acceptans till att bli bättre.

    Trådstartaren

    Just nu medicinfri sedan 2019 bör nämnas.

    Avatar

    Hur känns det att vara medicinfri jämfört med tidigare då? Kan väldigt lite om medicinering för bipolära men det borde väl finnas? Har du planerat in för undersökningar när du kommit hem till din mamma?

    Skönt att du har en trygg plats där. Låter som att du byggt upp en rätt bra styrka redan men det är alltid bra med stöd från någon man tycker om.

    Du kan inte sluta vara utmattad och känslig fören du fått ordentlig hjälp. Det är ju bara en ond cirkel alltihop. Hoppas du hittar en bra läkare som inte ger upp utan hjälper dig tills du känmer att du hittat en bra balans som du har kontroll över.

    Trådstartaren

    Till viss del har det känts mest som placebo med tillkommande biverkningar när jag har testat ssri/ssni, men samtidigt har jag ju känt att det har blivit bättre i perioder och således slutat med de jag har testat. Men jag har ju även nu mina ups and downs som medicinfri.

    Känns bara väldigt jobbigt att jag raserar allt jag bygger upp och att jag sårar folk i min omgivning med mitt sätt att vara. Jag har byggt upp en extrem skyddsbarriär som bara kommer leda till att jag tillslut står helt ensam. Ett väldigt flyktbenäget beteende. Även den starkaste omgivning kan få nog, behöva en paus, och jag vill en dag kunna vara ärlig och säga till dem att jag mår bra, men de perioder jag faktiskt känner så blir allt färre och kortare

    Avatar

    Jag förstår.. Är du ärlig med hur du mår till din omgivning? Vänner ska låta dig ha både bättre och sämre perioder. Det är en balans man får komma fram till tillsammans. Tänker att dom måste vara ärlig med hur de uppfattar dig och du måste vara ärlig med hur du mår. Vore enklare om du hade haft en läkares stöd så du vet hur du ska förklara vad du går igenom mer exakt.

    Tråkigt att du upplever det som att du blir sämre. Du borde få en ordentlig utredning och medicinering så snabbt som möjligt.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.