Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Kan jag vara bipolär eller ha borderline?

Kan jag vara bipolär eller ha borderline?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej! (Varning för riktigt långt inlägg men jag behöver verkligen hjälp)

    Jag är en tjej på 19 år nu som i 3 år mått riktigt dåligt. Allt började när jag började gymnasiet och råkade ut för utmattningssyndrom. Med den fick jag även kriga mot panikångest, ångest och självmordstankar. På grund av att jag slutade fungera fick jag hoppa av min drömlinje och börja på ett yrkesprogram istället.

    Jag hade en relativt lugn sommar och såg ljust på framtiden. Jag hoppades att alla mina problem i skolan skulle försvinna när jag bytt skola och program men jag hade självklart fel. Jag hade fortfarande samma problem som tidigare med utmattningssyndromet men inte alls lika illa som innan. Jag kämpade mig igenom alla ämnen, hoppade av de jag inte klarade mig. Gjorde allt för att undvika stress, ångest och panikångest.

    Det här är den historien som jag berättar för andra, men jag har en annan berättelse bakom allt detta som jag behöver hjälp att förstå…

    Väldigt länge har jag funderat på om jag har två personligheter på grund av mina kraftiga humörsvängningar. Det handlar inte heller om humöret utan också vad jag tycker och vad jag vill. Jag skakade ganska snabbt av mig tanken men fick känslan rätt ofta när händelser uppstod som jag inte kände igen mig i. Jag tror att jag t.ex. upplever någon form av psykoser då jag liksom försvinner bort från världen och allt jag behöver göra. Allt jag då kan fokusera på är oftast att ta livet av mig eller springa så långt bort jag kan. Jag känner inte igen min egen pojkvän och undrar ofta vad han gör där bredvid mig när han försöker stoppa mig. Efter idag försvann tanken helt på hur jag mådde men nu på senare dagar har den kommit tillbaka.

    Jag gjorde slut med mig pojkvän som jag vart ihop med i 1,5 år. Jag kunde inte hantera stressen som fanns i förhållandet och jag ville inte att han skulle behöva leva med någon som mig. Någon som blev arg över det lilla minsta, någon som kunde känna hat inom sig bara han inte tyckte som mig. Perioden efter detta gjorde jag saker jag aldrig tidigare gjort. Jag gjorde galna grejer. Drack mycket alkohol, var med många olika personer och kände mig mer levande än någonsin. Perioden höll i sig mellan juni-december. I december blev jag ihop med min pojkvän igen som jag älskar väldigt mycket. Jag kände mig normal ett tag, nästan tom. I januari föll jag in i en kortvarig depression. Den varade i 2 veckor och jag trodde att känslorna skulle ta död på mig. Jag ville dö, jag kunde inte ens kliva upp ur sängen och allt jag gjorde var att sova. Hela nätterna och hela dagarna. Jag var inte i skolan på 2 veckor.

    Jag tog kontakt med skolkuratorn, berättade hur dåligt jag mådde och hon ville att jag skulle sjukskriva mig. Jag vägrade eftersom jag visste innerst inne att detta skulle försvinna då jag varit med om samma sak tidigare. När jag väl har blivit ”deprimerad” så har jag tvekat på om jag verkligen är det på grund av hur korta mina perioder är. Jag tänkte att man inte bara kunde vara deprimerad i ett par veckor utan att det måste vara ständigt hela tiden.

    I alla fall, veckan efter dessa 2 depressiva veckorna hade jag mina bästa dagar någonsin i ungefär 4/5 dagar. Jag kände att jag äntligen kunde få saker gjort så jag började skriva alla uppsatser jag missat, ville möblera om, sätta upp hyllor. Jag bokade festivalbiljtter för mina sparpengar och ville åka på dags utflykter. Jag somnade tidigast 3 varje natt, satte mig i bilen och körde runt i staden som en dåre. Ville hämta upp vänner på jobbet eller hos kompisar på sena fester när jag hade tråkigt.

    Nu denna vecka så känner jag mig tom. Jag älskar inte livet och jag hatar inte livet. Jag vill inte dö men jag känner mig inte lika hög på livet som jag gjorde förra veckan och som jag gjorde i somras. Nu känner jag mig normal.

    Som ni säkert förstår så tar dessa humörsvängningar död på mig. Jag vet inte hur jag vaknar upp imorgon. Älskar jag livet eller avskyr jag det? Jag vet inte och jag kan inte kontrollera det. Det förstör min vardag, min relation och min framtid.

    Jag vet att man inte ska googla men efter att ha lyssnat på en kille som hade en föreläsning om ADHD som jag blev riktigt irriterad över vad han sa, så gjorde jag det i alla fall. Jag blev så arg på honom för att han sa att det han och alla med ADHD kände kändes dubbelt så starkt som med oss utan. Jag vet att jag inte har ADHD och blev så arg för han stod där och sa till mig att allt jag kände och har lidit för i 3 år inte är något jämfört med hur han känner. Så jag började googla och hittade fakta om bipolär sjukdom och borderline och kände igen mig i båda. Mest i att vara bipolär men även i borderline.

    Andra symtom jag har är :

    Slösar mycket pengar (70 000) under 2017 och jag är student och går i 2:an, blir lätt beroende av alkohol/sex, är väldigt impulsiv, kan vara riktigt okänslig, pratar snabbt, byter ämne ofta, dåligt minne, dåligt självförtroende, kan vara VÄLDIGT lätt irriterad, gråter och hatar livet på morgonen och älskar livet och är ute och kör bil samma natt osv…

    Jag har gått till kuratorn och hon säger att mina humörsvängningar beror på stress och min utmattning men att vilja ta livet av sig ena veckan och därefter vilja leva för alltid? Det känns lite skumt.

    Jag ringde ungdomsmottagningen och sa att jag behövde prata med någon och de sa att de skulle höra av sig inom 2-3 veckor och jag tror att ni fattar att 2-3 veckor är väldigt lång tid när du lever ett sånt här liv.

    Min fråga till er är: Vad tycker ni att jag ska göra åt detta? Jag vet verkligen inte, men jag står inte ut av att inte veta. Och till er som har borderline eller bipolär sjukdom. Känner ni igen er? Eller är jag helt ute och cyklar? Kan ni dela med er av hur ni känner er så att jag kan se om jag känner igen mig i det ni upplever?

    Tack på för hand, och tack om du orkade läsa hela inlägget <3

     

    Avatar

    Hej vännen :). Wow du har det kämpigt! :/ Man kan aldrig jämföra lidande och om den där adhd-snubben gjorde det så var det dumt gjort tycker jag. Jag är bipolär, jag får såna vibbar av dig. Borderline har jag inga erfarenheter av så där får nån annan fylla in. Du behöver HJÄLP asap. Ok? Så här ska du inte behöva må! Blir trött bara jag läser om dina eskapader ^^. Din kurator kan ha rätt, men också fel. Du behöver träffa en läkare. Lova mig att du tar tag i saken? Du är inte ute å cyklar och det är jättebra att du uppmärksammat problemen och vill göra nåt åt dem. Mvh!

    Jag är uppvuxen med familjemedlemmar som har borderline och jag har länge försökt förstå det. speciellt på grund av mina egna äventyr. Och som jag har förstått det så är det som att ha ett hål i bröstet där kärlek och trygghet borde varit och att man är desperat efter att fylla det. Oavsett med vilka känslor. Vilket kan innebära fruktansvärda bråk då ilska också kan fylla hålet. Men också exempelvis extremt självhat. Detta ska gå i vågor och vara svårt att förutse då det är ganska scizophrena svängningar.

    Jag svänger också mycket och extremt, vilket har fått mig att fundera över borderline. Men för min del stämmer det liksom inte. Jag känner mig snarare igen mig i det du säger som sjutton. Nästan som en sida ur min dagbok från den tiden då jag var i din ålder. Vet inte om det kan ses som någon tröst, men mina svängningar har blivit mindre och mindre. Dessutom har jag blivit helt okej på att kontrollera svängningarna, så att jag är mer jämn. Är bättre på att veta vad jag vill också.

    Hoppas du hittar svar som hjälper dig.

     

    Hej!

    Jag känner igen mig mycket i vad du skriver. Fast jag upplever nog mig som mer manisk än vad du förklsrar. Jag har borderline, och det är många gånger hemskt. Jag måste medicinera för att klara mig. Bokstavligt talat ena sekunden län jag vara så tacksam över livet och lycklig och i nästa sekund blir jag paranoid, båtar mig själv, ser ingen glädje i något och tror att alla i min närhet typ egentligen inte älskar mig. Ständig oro över att min partner ska lämna mig/vara otrogen/tröttma på mig. Dålig självkänsla. Bekräftelsebehov som leder till destruktivitet. Extrem ångest.

    Ibland mår man bra flera veckor utan någon större dimp. Men oftast inte. Det är en väldig bergochdal bana.

     

    Kram. A

    Man kan ha båda typer. Det finns olika varianter på bipolär sjd. Borderline har oft en förmås stt växa bort. Man måste hela tiden uppfylla minst 5 av 8 kriterer

    Hej vännen :). Wow du har det kämpigt! :/ Man kan aldrig jämföra lidande och om den där adhd-snubben gjorde det så var det dumt gjort tycker jag. Jag är bipolär, jag får såna vibbar av dig. Borderline har jag inga erfarenheter av så där får nån annan fylla in. Du behöver HJÄLP asap. Ok? Så här ska du inte behöva må! Blir trött bara jag läser om dina eskapader ^^. Din kurator kan ha rätt, men också fel. Du behöver träffa en läkare. Lova mig att du tar tag i saken? Du är inte ute å cyklar och det är jättebra att du uppmärksammat problemen och vill göra nåt åt dem. Mvh!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.