Jobbig identitets kris deluxe

Hej! Vad bra du uttrycker tankeprocessen. Min första tanke är: Tycker DU att det är jobbigt att du betonar olika personlighetsdrag och stilar, eller tycker du att det är jobbigt för att du tänker andra kan ha åsikter om det? Jag försöker se till den kontext/det sammanhang jag är i – typ finns det en föreställning om att ombytlighet och förändring tolkas och värderas på ett visst sätt av det/dem runt oss? Och har den idén smugit sig in i ens egen syn på sig själv? För mig finns det en styrka i att man vågar vara mer rörlig i sin person – förutsatt att man inte helt tappar sin grund och kärlek till sig själv. Det är också skillnad på när man kanske behöver stöttning och när man typ har ett mer performativt synsätt på stil. Mina tankar har rusat otroligt mycket och framför allt i relation till yttervärlden. Där har jag behövt stöttning i självacceptans (kan kännas svårt men 100% värt att ägna tid åt). Rusande tankar kan också i grunden vara en enorm tillgång. Jag tolkar det som att du är analytisk, nyfiken på hur saker, människor, du själv fungerar, hur normer, värden, identitet skapas. Kanske handlar det också om att hitta små andningspauser i vardagen där ens inre system får vila och gå ner i puls för att sen kunna hitta en form för fördelarna.

Jo det är JAG som tycker det är jobbigt att jag ändrar personlighet/ framtoning så mycket.för jag blir helt utmattad i hjärnan och förvirrad om vem jag är. Jag struntar nog i vad andra tycker om det,    tror jag. Men när jag tänker efter så tänker jag också ” dem måste ju tro att jag har multipla personligheter” ( eller vad det heter)