Borderline, jag håller just nu på att diagnoseras. Min mamma är borderline (EIPS), Under lång tid har jag försökt förstå varför jag känner sån tomhet. Varför jag känner att det kvittar om jag lever eller dör, varför det känns som om det skulle vara så mycket enklare att bara skära upp mina handleder, hur enklare det skulle vara att bara ta en överdos. Innan jag började känna samma tomhet som innan var jag med mina vänner, vi kunde dricka hur mycket som helst/ skapa hemma tatueringar. Vi gjorde allt för att känna något. Åtminstone jag, jag gjorde de för att känna mig levande. På senaste känner jag hur jag sakta börjar känna denna tomheten, denna tomheten som får mig att bli förstörd. Jag har börjat skriva mitt brev, till mina föräldrar, om varför jag valde att avsluta mitt liv. Ända problemet är att jag inte känner mig redo att avsluta allt. Jag är rädd för hur alla ska hitta mig, hur folk ska reagera, ifall folk ska tycka att min pappas dotter tog sitt liv. Saken är den att allting känns så mycket enklare att bara avsluta allt, för antigen gör jag som de flesta, jobbar tills jag blir hälften arbetsnarkoman, och sakta blir sämre och sämre. Eller så fortsätter jag som jag gör, super till jag blir såpass packad att jag skriver här och varjegång går in på sidor där jag söker hur de minst smärtsamma självmordet vore. Allt bara går i cirklar. Jag vet inte vad jag ska göra. För det kvittar hur mycket jag pratar med kuratorer och andra, jag känner det hjälper inte. Och när väl de är som sämst finns det inte tid till att prata. Jag känner mig bara så förstörd.
