Att jag kanske är bipolär är en misstanke som börjar växa sig allt starkare i mig.
Eftersom mina depressioner alltid kommer och går, i perioder, och egentligen inte verkar hjälpas av vanliga antidepressiva.
Och jag mellan dessa perioder ändå gör otroligt mycket och har en väldigt positiv inställning till allt.
Men jag tror verkligen inte att det behöver vara det. Min psykolog sa att hon inte trodde det när vi lite snabbt gick igenom möjliga diagnoser. Och vad jag vet har ingen i familjen haft det.
Sedan jag börjat lära mig mer om den sjukdomen har jag känt: Fan vad jobbigt det verkar.
Så jag vill verkligen inte ha det. Det tillhör de minst roliga saker jag kan tänka mig.
Men jag försöker i alla fall vara hoppfull om att möjligheten att reda ut detta ju finns, eftersom jag redan är i kontakt med en psykiatrisk vårdenhet, och jag ska ha ett samtal rätt så snart. Förmodligen är det ju inte det, men om det är det som finns behandling att få som tur är.