Efter 22år inom Öppenpsykvården börjar jag ge upp fighten om att ha någon möjlighet till ett fungerande liv igen. Känns lite som att vara levande död varje dag. Problemen börja tidigt i livet 13-14år , PTSD (inga detaljer ang vad , fick rädda livet på en anhörig de räcker) , Inskriven på Öppenpsyk/ Bup , ingen hjälp där direkt. Måendet dalar kraftigt , åren går , blir tungt kriminell istället vid 17-18års ålder. 20års ålder bästa vänner mördade ej uppklarat än.. finns mer så som skenavrättning mm (PTSD där med. Insomnia diagnoser från sömntablett flertalet ggr. I 22år har jag medicinerats med mellan 4-6mg/Xanor/dag +ssri /snri .
Har ej rätt till riktig psykolog kontakt pga bensodiazepiner.
Har ej rätt till smärtkliniken pga bensodiazepiner.
Varit prickfri i 19år från gammla livet men sover fortfarande ca:1-4h/dygn senaste 18 åren , trappa ur benzon vågar vården inte längre efter dos/längd och va som händer efteråt.
Ryggskador o nervskador som är där för o stanna livet ut , skala 5-10 beroende på vad ja gör.
Finns mkt mer detaljer att skriva men vill ej , kan säga så som att enligt Fk så är jag 100% arbetsför, har ej ett fungerande liv hemma , har bråkat med vården i över 20år nu och är extremt nära ge upp , vad gör man ?? Alla tips uppskattas
