Jag har under större delen av mitt liv haft en rädsla för att bli självmordsbenägen. Det är otroligt obehagligt att tänka på självmord mot min vilja så ofta som jag gör (jag tror jag har OCD), men har aldrig riktigt planerat, tänkt i detalj eller försökt. Jag har alltid varit tydlig med alla terapeuter och psykologer jag haft sen jag var barn att det här är fallet, men svaret har alltid varit något, typ, “tänker du göra illa dig idag? har du planer? nej? okej då kan du gå hem”, och sen ingen behandling eller vidare diskussion på frågan.
Numera är jag betydligt mer deprimerad och mina tankar börjar cirkulera mer runt en idé om att jag förmodligen kommer göra det vid något tillfälle (vag plan?) och börjar fundera på vad jag behöver klara av i mitt liv innan jag gör det. Det är otroligt jobbigt och obehagligt och det börjar kännas liksom På Riktigt. Men psykiatrin uttrycker sig fortfarande ungefär “hör av dig till akutvården om du tänker skada dig annars ses vi om en månad” och får ingen direkt support för just självmordstankarna. Vi jobbar istället med mina andra psykiska problem som jag kan uppleva som mindre allvarliga.
Det här är inte nödvändigtvis kritik mot vården. Jag är bara nyfiken om vad det egentligen är som räknas som självmordstankar, vad som räknas som faktiska planer till självmord, eller vad som räknas som att vara självmordsbenägen. Tycker det känns ganska otydligt, med tanke på mina erfarenheter och skulle gärna vilja veta mer.