Hur ska jag hjälpa min man som mår psykiskt dåligt men vägrar inse det själv?

Min man mår inte bra han har många tvångsbeteenden såsom tics, toa och tvättritualer och har svårt att gå vidare då han fastnat i något. Han är livrädd för blodsmitta och bajs och tänker i princip att alla kan vara bärare av sådan sjukdom. Vid toalettbesök kan han inte vidröra toalock eller ringar med händerna utan använder fötterna att öppna locken med, likaså med kranar. När barnen bajsat måste han själv gå i duschen efteråt för att bli ren trots att han inte torkat dem. När det är brottom kan han inte snabba på sig eller hoppa över något moment.

Han är också allmänt irriterad och får ilskeutbrott flera gånger per dag, pratar sällan med vanlig ton på rösten utan argt och irriterat. Han är också mycket hämndlysten, har svårt att förlåta någon för något och ska minnsann ge tillbaka. Han bryr sig inte om sitt utseende längre, rakar sig inte, går med trasiga kläder men är mycket mån om att tvätta sina händer och smörja in dem med handkräm efteråt. Får han minsta lilla sår får han panik om han ej har plåster tillhanda, rädd för att få blodsmitta. Att plåstra om barnen när de gjort illa sig är helt otänkbart. När han blir riktigt arg blir han helt svart i ögonen och har huvudet vrdet lite snett. Vad som därefter händer minns han inget av efteråt vad han sagt eller gjort.  känns som om han i detta skede är en annan person. Känns mycket skrämmande.

Sen vårt tredje barn föddes tar han inget ansvar i hemmet eller med barnen. Han fungerar helt enkelt inte längre som han gjort tidigare. Han har svårt att prioritera saker i viktighetsordning. När jag försökt strukturera upp tillvaron så att det ska bli lättare har han svårt att ta till sig hjälpen. Han vill göra själv och på sitt sätt och absolut inte underordna sig någon annan.

Socialt har han inga vänner och har inte behov av vänner, issolerar sig i stället framför datorn eller mobiltelefonen. Har inget större intresse att umgås med familjen heller.

Han har längre tillbaka haft vårdkontakt med psykiatrin, men finns ingen utredning eller diagnos, har dock medicinerats mot tvångstankar och tvångsbeteenden men har ingen vårdkontakt med psykiatrin längre efter flytt till annat landsting.

Min man har fungerat mycket bättre tidigare, jag är frustrerad, vet inte vad jag ska göra. Han vägrar att inse att han inte mår bra och tänker inte själv ta kontakt med  vården. Jag har gått i tankar på skiljsmässa, men då vill han ha delad vårdnad om barnen. Jag är rädd att han inte kan ta hand om dem och att de far illa eller att något farlgt händer dem.

Jag är själv inte född i Sverige och har inte min familj här. Har inte så stort nätverk runt mig då största delen av tiden går åt till barnen, hemmet och mitt jobb. I två omgångar har vi gått på familjerådgivning, känner att det inte varit till stor hjälp då min man vägrat inse att han gör fel.

Vart ska jag vända mig för att få hjälp? Hur kan min man få den hjälp han behöver? Hur får man honom att förstå att han behöver hjälp?

Först av allt vill jag säga att jag är riktig imponerad att du lyckas ta hand om ett hushåll med tre barn och din man. Att försöka hjälpa någon som inte inser sitt eget behov av vård är problematiskt och jag har inte någon enkel lösning till dig.

Jag vill poängtera att jag själv inte har någon erfarenhet av att vara i kontakt med socialtjänsten av familjeskäl. Men kanske socialen har möjlighet att ge dig någon hjälp eller hänvisa dig vidare? Om inte annat kan det kanske hjälpa vid en eventuell skilsmässa att socialen redan tidigare konstaterat att din man är olämplig som vårdnadshavare. Ett annat förslag är att börja skriva dagbok om hur din man är som vårdnadshavare så att du har tydliga argument för att det inte ska vara delad vårdnad. Du kan också kontakta en advokat redan nu och få hjälp med hur du ska förbereda dig rent juridiskt om det skulle bli skilsmässa i framtiden.

Skilsmässa är ett stort steg och jag förstår din oro för delad vårdnad och vad som skulle hända om tex ett barn börjar blöda och behöver vård. En tanke är att komma med grundläggande krav för att du inte ska begära skilsmässa, till exempel att han börjar gå på familjeterapi och arbetar aktivt med det. Du kan då fokusera på att ni inte ska gå för att _han_ har problem utan för att du känner att ni i _familjen_ behöver hjälp.

Jag ber om ursäkt att det blev lite brainstorming från en oinsatt person men jag hoppas du åtminstone fått något tips som du kan fundera vidare på.

Sköt om dig.

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

Min man mår inte bra han har många tvångsbeteenden såsom tics, toa och tvättritualer och har svårt att gå vidare då han fastnat i något. Han är livrädd för blodsmitta och bajs och tänker i princip att alla kan vara bärare av sådan sjukdom. Vid toalettbesök kan han inte vidröra toalock eller ringar med händerna utan använder fötterna att öppna locken med, likaså med kranar. När barnen bajsat måste han själv gå i duschen efteråt för att bli ren trots att han inte torkat dem. När det är brottom kan han inte snabba på sig eller hoppa över något moment. Han är också allmänt irriterad och får ilskeutbrott flera gånger per dag, pratar sällan med vanlig ton på rösten utan argt och irriterat. Han är också mycket hämndlysten, har svårt att förlåta någon för något och ska minnsann ge tillbaka. Han bryr sig inte om sitt utseende längre, rakar sig inte, går med trasiga kläder men är mycket mån om att tvätta sina händer och smörja in dem med handkräm efteråt. Får han minsta lilla sår får han panik om han ej har plåster tillhanda, rädd för att få blodsmitta. Att plåstra om barnen när de gjort illa sig är helt otänkbart. När han blir riktigt arg blir han helt svart i ögonen och har huvudet vrdet lite snett. Vad som därefter händer minns han inget av efteråt vad han sagt eller gjort. känns som om han i detta skede är en annan person. Känns mycket skrämmande. Sen vårt tredje barn föddes tar han inget ansvar i hemmet eller med barnen. Han fungerar helt enkelt inte längre som han gjort tidigare. Han har svårt att prioritera saker i viktighetsordning. När jag försökt strukturera upp tillvaron så att det ska bli lättare har han svårt att ta till sig hjälpen. Han vill göra själv och på sitt sätt och absolut inte underordna sig någon annan. Socialt har han inga vänner och har inte behov av vänner, issolerar sig i stället framför datorn eller mobiltelefonen. Har inget större intresse att umgås med familjen heller. Han har längre tillbaka haft vårdkontakt med psykiatrin, men finns ingen utredning eller diagnos, har dock medicinerats mot tvångstankar och tvångsbeteenden men har ingen vårdkontakt med psykiatrin längre efter flytt till annat landsting. Min man har fungerat mycket bättre tidigare, jag är frustrerad, vet inte vad jag ska göra. Han vägrar att inse att han inte mår bra och tänker inte själv ta kontakt med vården. Jag har gått i tankar på skiljsmässa, men då vill han ha delad vårdnad om barnen. Jag är rädd att han inte kan ta hand om dem och att de far illa eller att något farlgt händer dem. Jag är själv inte född i Sverige och har inte min familj här. Har inte så stort nätverk runt mig då största delen av tiden går åt till barnen, hemmet och mitt jobb. I två omgångar har vi gått på familjerådgivning, känner att det inte varit till stor hjälp då min man vägrat inse att han gör fel. Vart ska jag vända mig för att få hjälp? Hur kan min man få den hjälp han behöver? Hur får man honom att förstå att han behöver hjälp?

 

Det låter som en psykos. Du måste åka med honom till en psykakut nu och hjälpa honom nu. Psykoser är dödliga och kan ge hjärnskador. Man är jättehemsk som människa med psykos, men det kan bli bra igen om man får rätt medicin.