Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Hur lever man med DID?

Hur lever man med DID?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är väldigt nyligen diagnostiserad med DID, men har varit medvetande om att ’vi’ har ’något som det’ i ungefär 11 år.

    Vi väntar på att våran terapi behandling för att ’hantera det’ ska börja men ja… Man vet aldrig hur länge det tar innan de hittar en specialist.

    Under dessa långa och plågsamma år har jag och de andra i systemet ’låtsats’ leva livet så bra som det går med mellanrum av sjukskrivning hit och dit. Men på senaste tiden, så bara orkar vi inte mycket mer. Det bara blir mer och mer jobbigt. Speciellt efter att en ny ’alter’ har kommit fram som är ett litet barn som är stum och kan inte prata. Vi bara håller på att förlora allt. De få vänner som vi har (som inte vet om att vi har DID…), jobbet, hälsan och hade inte förvånat om vi förlorar vårat hem snart med så fort de vi bor med får reda på vad det är med oss.

    Att jobba är helt omöjligt på senaste tiden och vi förstår bara inte hur folk gör det. Jag vet att det finns folk som har DID som kan ändå leva någorlunda normala liv. Men det verkar helt omöjligt i våra ögon. Hur gör man det egentligen? Vi får bara mer och mer skäll från chefen om att vi sjukskriver oss för ofta eller för plötsligt. Men hur förklarar man till någon att ”det är en 5åring här just nu och vi kan inte jobba på grund av det” eller att ”vi har en PTSD attack just nu och kan inte komma ur det”, eller ”vi har en okontrollerbar panik attack och medicinerna funkar inte”. Det bara funkar inte… Samhället är inte designat för det, vi bara skapar så mycket problem och panik för andra. Och vi bara vet inte vad vi ska göra längre. PTSDn har varit så otroligt mycket på senaste tiden med och vi har nästan ingen kraft kvar. Bara panik attack efter panik attack.

    Har funderat på att igen sjukskriva oss under en längre tid men det är så himla jobbigt med att stå upp för en själv när läkarna bara säger på repeat ”Jo men oftast så är det en dålig idé, det är bra att vara sysselsatt”. Ja, lätt för dig att säga när du inte har total kaos i huvudet. Det är en sak att ha en person som mår dåligt. Men när det är 4 personer som mår dåligt på en gång med kanske 1 och en halv som försöker med allt de kan för att få oss att inte göra oss själva illa så bara går det inte.

    Jag bara undrar mer på tanken att, är det så här livet alltid kommer att vara? Att man kan ’låsas’ vara okej under kanske några månader, sen sjukskriva sig några månader, och sen tillbaka till att låsas. Det låter som en sådan otroligt jobbig struktur…

    Är det någon annan på detta forumet som också har eller har haft dessa problem? Vi är så himla vilsna och ensamma så jag bara undrar ifall någon känner igen sig.

    Hej!

    Vilken bra fråga du ställer! Jag skulle säga att vi var och en lever  så gott vi kan och att det finns möjligheter till att både må bra och ha roligt, trots allt. Med det sagt: att ha DID tycker jag är oerhört krävande, och då kan en ibland behöva minska kraven på sig själv och vara extra lyhörd inåt. Lättare sagt än gjort ibland, jag vet.

    att samhället i stort saknar kunskap och därmed förståelse för oss med den här diagnosen är tungt och ofta kan det bli fel och orättvist. Men vi kan bli bättre med hjälp och andra kan lära sig med ökande information, tänker jag. Vi kan bolla lite tankar här om du vill?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.