Hjälpsökande men så svårt att få adekvat hjälp!

Hej alla. Detta är mitt första inlägg. Vet inte om jag postar i rätt forumsdel. Jag har varit sjukskriven från mitt jobb sedan sommaren 2018 och sedan dess har det varit en oerhört lååång väg med remisser, avslag, borttappade remisser och långa väntetider. Sedan i höstas är jag övertagen av psykiatrin och utredning pågår. Men jag känner liksom bara en så total känsla av hopplöshet. Inget händer liksom. Fast jag vet egentligen inte vad jag vill ska hända. Jag skulle bara vilja ha nån att prata med. När man är ”mitt i det” så känns det som att jag struntar väl i utredning, jag vill bara att någon lyssnar NU. Har blivit mycket sämre sista veckorna , sökte till psykakuten där de blev upprörda över hur jag behandlats inom öppenvården. De skickade remiss till öppenvården att jag behövde stödsamtal samtidigt som utredning pågår och en snabb tid till läkare för ändrad medicinering. Min psykolog bokade in mig på stödsamtal så då kände jag ändå att remissen från akuten gjorde nytta! Läkaren hörde dock inte av sig på hela förra veckan. Och igår när jag skulle på mitt första stödsamtal så var psykologen såklart sjuk.  Fick panik. Hade levt på hoppet om att få prata med någon hela helgen. Sökte då igår till den jour-verksamhet jag tillhör . Och de sa i princip att de inte kan hjälpa mig, de vill inte ”röra medicinlistan” utan det får min ordinarie läkare göra som jag ska träffa i maj. Alltså. Jag står inte ut längre! För att vara sjuk så måste man vara frisk verkar det som. Jag har ingen närstående där jag bor som kan ”kriga” för mig. Jag vill absolut inte dö men såhär orkar jag bara inte leva!

Någon som känner igen sig i att ”behöva vara frisk för att kunna vara sjuk?” Någon mer som verkligen vill ha hjälp men den dröjer och hoppet börjar försvinna?

Jag känner igen mig.Jag får inte hjälp. Prövade en terapeut som jag inte alls trivdes med. Försökte få en annan men det blev stopp. Stödsamtal på vårdcentralen typ var tredje vecka men jag får bara gå dit om jag går till en träfflokal i kommunen. Jag har varit där och trivdes inte med det bryr hon inte om.Hon tycker att jag ska ha egna förslag hur jag ska lösa min isolering.Jag läser om folk som får terapi här . Men jag har bara fått olika mediciner. Har tjatat hål i huvudet om terapi i 15 år nu och orkar inte mer.De säger att de gjort allt för mig redan vilket är lögn!

Känner likadant. När man väl klarar av att högt säga att man inte mår bra så lyssnar ingen och förstår inte huuur illa det är. Vården är mediciner och åter mediciner. All forskning pekar på att samtal, terapi, medicinering, sammanhållen vård och INTE ny läkare varje gång ( som det nu är på underbara “Re”wind” )även socialstyrelsen skriver så fint att det är så vården ska vara.  Hur orka om och om när man är slut. Att stå på sig och kräva hjälp när det inte ens finns hjäp att få. Kanske allt bara är påhittat. Det kanske inte ens finns i verkligheten hjälp att få. Kanske sjukvården bara säger det för att det ska låta fint. Vi som mår dåligt hoppas att någon dag faktiskt få den hjälpen som vi tror kanske finns. För att må dåligt vill ingen göra.

jag går igenom saker själv  som tar kål på mig långsamt utan hjälp från omvärlden. det finns inget dom kan göra det hänger på en själv att stå ut med den skit man har eller går igenom för att bli stark och hålla den styrkan till framtidens utmaningar.  jag skapade konto här nyss jag vet inte vart jag ska vända mig alls eller hur jag ska gå vidare med mitt liv allt känns bara så otroligt meningslöst att ens försöka med. men jag bryr mig om andra iallfall

Känner igen mig i detdär att det krävs enormt mycket för att orka be om hjälp. När man väl klarar av att högt säga att man behöver hjälp, (känns som att bestiga ett berg) och sen inte bli förstådd hur dåligt man mår. Vårdcentralen bryr sig inte, vet inte vad de ska göra så de låter det vara. Släpper det. Privat och öppenvård krävs att man söker via vårdcentral efter 10ggr hos psykolog där. Men på vårdcentralen är den kön flera månader lång.  Då orkar man inte säga högt hur man mår igen.

Samma här, jag försökte få hjälp men fick bara medicin – vilket alla vet inte är en lösning utan bara skjuter upp saker. Ärligt funkar ju inte antidepressiva medicinerna heller (inte för mig iaf).

Jag fick till slut nog och sökte privat vård för samtal medans min allmänläkare står för min medicinering. Spara och prioritera att lägga pengarna på privat vårt, så ofta det går har hjälp mig se något slags ljus i tunneln. Beroende på vart man bor så kan det ju också göra att man lätt kan byta psykolog och terapi form om det inte skulle funka.

Skulle verkligen tipsa om det, ifall möjligt. (obs jag tycker att det är För jävligt att det ska behöva vara enda alternativet och att tvungas dra ned på allt annat för att ha råd men för mig har det varit det vart värt det) Kram till er och hoppas ni får den vård ni har rätt till snart