Hatar min adhd

Jag hatar att jag har adhd. Hade jag kunnat “bota” min adhd för alltid hade jag gjort det.

Jag tillhör inte de som tycker att deras adhd gör dem kreativa eller speciella. Jag har svårt att förstå varför.

Min adhd har satt käppar i hjulet, krossat drömmar, fått mig att känna mig värdelös, skapat konflikter och missförstånd.

Jag har känt mig ensam hela mitt liv. Även bland andra med adhd kan jag känna mig så udda och fel.

Ibland hatar jag den här världen och att jag råkar existera. För vad är poängen med att finnas när det ska vara så svårt hela tiden?

Jag har insett att jag har skapat en mask genom åren för att verka “normal”.

Jag lärde mig hur jag skulle prata eller se ut när jag låtsas lyssna.

Jag har anpassat mig efter andra för att de ska känna sig bekväma. Tonat ner mig själv för att inte vara för mycket.

Fört dagbok över människor för att hålla reda på hur jag ska bete mig i deras närvaro.

Rädd för att återigen bli utfryst och vara fel.

Efter tag börjar fasaden spricka när jag inte orkar. (Jag hatar det).

Jag är en trasig människa som inte minns allt, är förvirrad, tafatt och uttrycker mig klumpigt innan jag hinner tänka.

Varje morgon kliver jag upp och tänker att jag ska få den här dagen att funka.

Men så uppstår situationer som påminner mig om hur misslyckad jag är.

Varje dag är “Måndag hela veckan” där jag gång på gång misslyckas.

Såg framför mig att jag lägger mig för att sova men vaknar inte upp igen. Och det kändes skönt.

[Pink Koboja]

Jag hatar min adhd mest av allt på hela jorden, tack för att du satt ord på allt jag inte orkade skriva ner men känns som att jag fick ur mig det när jag läste vad du skrev.. framförallt det med att varje dag känns som en f*** måndag!

Tänk att man inte är ensam om att känna så här om att ha adhd. För en kort stund känns det bra, man är inte ensam. Sen inser mam tragiken i att detta är så vanligt och all vanmakt, meningslöshet och hopplöshet sköljer över en och jag drunkar i hur överväldigande det känns att behöva existera på detta viset. Känna allting, eller känna ingenting. Vara för mycket, göra för lite. Aldrig tillräckligt, oavsett. Jag är så högfungerande enligt läkare och övrig personal inom psykiatri, för jag maskerar mina svårigheter så bra.. så ingen ser hur jag lider och kämpar och drunkar, hela tiden. För jag kan inte heller alltid sätta ord på det… varför envisas egentligen? Varje dag är måndag.

Håller med. Kan inte se något positivt med min ADD. Det har bara gjort skolan ett helvete, förstört nära relationer, gjort att jag missat möjligheter osv.

Man kan inte påverka det som varit, det man gjort, det man sagt. Men man kan påverka det som kommer framåt i tiden. Även med diagnosen så kommer du kunna lära dig hantera den och göra ditt liv bättre med den. Den kommer alltid finnas där, så varför göra den till din fiende? Gör den till din bästa vän istället.

 

Tänk dig att din diagnos är en stor badboll som du står med ute i vattnet. Du försöker trycka ner den under ytan, men den pressar sig ständigt uppåt och tillslut kommer du inte orka hålla emot den.

Men du kan istället välja att ta badbollen under armen och gå en promenad på den soliga stranden istället, efter ett tag kommer du inte märka av att du bär på bollen. Den är alltid med dig, men inte i vägen. Det finns så mycket hjälp och stöd att få både i medicinering och samtalsterapi, ADHD är ju en av världens mest forskade diagnoser.

 

Never give up 🙂