Har kanske adhd

Jag skäms lite över faktumet att jag vill självdiagnosera men jag tror att jag har någon form av adhd. Jag kan knappt fokusera på saker, mina tankar flyger överallt hela tiden med allting, det är svårt för mig att ha en klok konversation med någon för att jag är så ofokuserad och vanliga sysslor är jättesvårt för mig. Jag övertänker dessutom om varenda liten sak och det känns som jag överreagerar med allt, som att allt går i högvarv hela tiden. Jag förstår inte varför jag inte bara kan fungera.

[Blue Tapico]

Jag känner att jag är i samma sits. Känner igen mig i det du skriver. Känns inte som att jag fungerar som andra. Jag självdiagnostiserar mig själv också, vågar inte ta kontakt med vården. Har gjort det förr ett antal gånger för att jag mått dåligt men det gav inget, eller jag upplevde att jag inte togs riktigt på allvar och jag trodde även själv på det. Att jag inte hade tillräckligt med problem. Jag har problem med koncentrationen också, är oftast någon helt annanstans i huvudet ofrivilligt. Tror jag har den varianten som inte är hyperaktiv UTÅT men kaos inombords. Varit så sen jag var liten, men ingen märkte det i skolan eftersom jag försvann i mitt huvud och inte störde någon annan. Fick skäll en gång för att jag hade råkat rita på hela min bänk under en lektion, som jag nog tyckte var tråkig och inte kunde koncentrera mig på så försvann från världen då. Hyperfokuserade på ritandet.

Att vara lite borta i huvudet är väl kanske inte så jobbigt i sig, jag är fantastiskt kreativ och kan underhålla mig själv men……det kommer med ett sånt fruktansvärt självhat, att inte vara som andra, inte passa in i samhället och normen. Jag har haft självmordstankar nästa hela mitt liv pga det.

Har du funderat på eller har du tagit kontakt med vården? Jag tycker det känns så jävla svårt att göra det.  Jag klarar ju mig rent objektivt, genom grundskola och högskola, till och med tagit examen, och jag har ingen aning om hur jag lyckades med det! Jag har noll självförtroende och noll självkänsla, aldrig trott på att det jag gjort är bra men jag har ändå klarat mig trots kaos i huvudet under tiden som ingen sett! De flesta jag träffat mig har upplevt mig som lugn och sansad! Hur kan jag då motivera med att söka vård när det jag upplever absolut inte syns? Och nu när jag ska jobba heltid som alla andra känner jag mig som en jävla bedragare. Varje dag jag går till jobbet tror jag att jag har fuckat upp eller att jag kommer få sparken för att jag har missat nåt eftersom jag inte litar på mig själv med mitt kaoshuvud. Att jag missat någon detalj eller att hjärnan kopplat ifrån sådär när jag inte vill att den ska det.

Jag är väldigt känslig och överanalyserar och överreagerar….har inte kontakt med några vänner längre…vet inte varför riktigt, men det är som att jag skäms över mig och är övertygad om att de egentligen inte tycker om mig för att jag någon gång har fuckat upp nåt eller sagt nåt men vet oftast inte vad. Suck. Det kanske inte är adhd, men nåt känns ju fel. Eller har alla det så här?

Blue Tapico Shit vad jag känner igen mig i allt du skrivit. Jag har också haft en växande känsla av att allt jag gör är fel och att alla tycker jag är skitjobbig. Och jag vill säga, om du vill ha en utredning: KÄMPA FÖR DET. Hur du känner är giltigt, hur andra uppfattar dig spelar ingen roll – det är hur du känner som gör det. Du mår uppenbarligen dåligt oavsett vad det beror på och du förtjänar hjälp med det.

Jag försökte få hjälp för min psykiska ohälsa i flera år, och misstänkte att jag hade AST eller ADD. Men jag vågade aldrig pressa på det i sjukvården för jag var rädd att de skulle se ner på mig för att jag “självdiagnoserat”. Jag var rädd för att se dum ut. Förra året, vid 26 års ålder, fick jag äntligen en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnoserna AST och ADD. Nu önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv, för jag hade ju faktiskt rätt. Och hade jag haft fel så hade det iaf varit ett steg på vägen mot att hitta vad den egentliga anledningen till mina problem är.

[Blue Tapico]

Anonym skrev:

Blue Tapico Shit vad jag känner igen mig i allt du skrivit. Jag har också haft en växande känsla av att allt jag gör är fel och att alla tycker jag är skitjobbig. Och jag vill säga, om du vill ha en utredning: KÄMPA FÖR DET. Hur du känner är giltigt, hur andra uppfattar dig spelar ingen roll – det är hur du känner som gör det. Du mår uppenbarligen dåligt oavsett vad det beror på och du förtjänar hjälp med det. Jag försökte få hjälp för min psykiska ohälsa i flera år, och misstänkte att jag hade AST eller ADD. Men jag vågade aldrig pressa på det i sjukvården för jag var rädd att de skulle se ner på mig för att jag ”självdiagnoserat”. Jag var rädd för att se dum ut. Förra året, vid 26 års ålder, fick jag äntligen en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnoserna AST och ADD. Nu önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv, för jag hade ju faktiskt rätt. Och hade jag haft fel så hade det iaf varit ett steg på vägen mot att hitta vad den egentliga anledningen till mina problem är.

Åh, känner du igen dig!? Vad märkligt skönt att höra, även om det jag skrivit inte är så najs att uppleva. Men bara skönt att höra att jag inte är ensam med att ha det så. Kan du inte beskriva lite mer dina symtom, hur du har upplevt det?

Fan vad grymt att du vågade stå på dig! Hur känns det nu när du har fått diagnoserna? Vad händer nu liksom? Det bidrar lite till att jag inte vågar söka vård för att jag inte vet vad som kommer hända sen, OM jag skulle få en diagnos. OBS beskriv bara det som känns bra att dela med dig av här såklart, det ska ju vara anonymt 🙂

Jag är också VERKLIGEN rädd för att se dum ut om jag skulle traska in på vårdcentralen och säga att “jag tror jag har adhd för att jag har läst om det på internet”. Grejen är dock att jag har nära släkt som har diagnoserna adhd och bipolär sjukdom typ 1 och 2. Ofta har väl fler i familjen det? Eller det är inte ovanligt iaf. Jag brukar tänka på det ibland för att peppa mig att söka hjälp, men ja, det har ju inte funkat hittills :/

Men det är ju inte lätt att söka vård när jag vill gömma mig för världen mest hela tiden. Jag bryter ofta ihop över saker som har med nån interaktion med andra människor att göra. Och då känner jag mig så misslyckad. Det är väl något som de flesta bara gör och inte ens tänker på, eller jag kanske har fel uppfattning om hur andra har det också? Jag antar ofta att alla andra har det lätt, men så är det ju såklart inte. Men jag har ingen känsla vad som är normalt eller rimligt, det gäller många olika saker…svårt att beskriva…men typ estimera tid, avstånd, mängd….eller när folk säger “jag gjorde så för det var det enda rätta att göra”, hur vet dom de liksom? Jag har alltid känt mig rätt vilsen och vet inte vad jag vill, vet fortfarande inte och jag är 32 år nu.