Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Har jag emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline)?

Har jag emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline)?

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18
  • Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt vuxna liv. Vilket betyder i 30 år. För ca 2 år sedan blev jag äntligen inskriven på en vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. För första gången blev jag erbjuden en psykologisk bedömning. När jag själv läste på olika forum kunde jag ganska omgående diagnostisera mig själv. Borderline. Eller emotionell personlighetsstörning som det numera heter. Psykologen kunde inte annat än att hålla med. För mig kändes det som om pusselbiten föll på plats. Jag har hela mitt liv haft väldiga problem med nära relationer. Har två kraschade samboförhållande samt en skillsmässa orsakade av min psykiska ohälsa. Jag förstod inte det då. Men desto mer nu. Jag har två döttrar med olika pappor som båda valt att avsluta sin relation med mig på de mest avskyvärda sätt. Jag ser deras ansikten framför mig. I deras ögon speglas desperation. Likadana röster som går upp i falsett. ”Du är ju helt psykiskt sjuk”. Varje dag är en kamp. Det är ändå lite lättare nu efter diagnostiseringen. Jag finner mig fått svar på frågan varför jag har svårt att hantera arbetsliv, partners, vänner och studier. Jag intalade mig istället under lång tid att ” Det inte berodde på mig”. Idag inser jag hur fel jag haft. Du känner starkare än andra. Sorg, smärta, ångest, men också glädje och lycka. Men de olika känslorna växlar hela tiden av en  oförutsägbar anledning, vilket gör omgivningen förvirrad. Ibland kan jag känna att jag trots mitt svåra psykiska handikapp ändå har upplevt de saker jag förutsatt mig. Jag har utbildat mig till lärare, yrkesarbetat heltid i 20 år, skrivit två böcker, haft föreläsningar och bildat familj. Jag har konfirmerar mig, tävlingsdansat, haft uppkörning, gått kvällskurser, varit brudtärna och skrivit högskoleprovet. Dessutom har jag gått castings i London som modell. Min äldsta dotter utbildar sig till läkare i Lund och säger att jag är hennes största förebild. Hon beundrar kraften jag har att inte ge upp. Men hela tiden kämpar jag med min kroniska depression och tomhetskänsla, ångest, förtvivlan och hopplöshet. Känner mig många gånger helt värdelös. Och hjälpen? Hade en naiv förhoppning om att en diagnos skulle innebära en anpassat behandling. Men ack så fel jag hade. Jag uppfyller 8 av 9 kriteringar under diagnosen men det är bara den 9:e som går att behandla enligt psykiatrin. Självskadebeteende. Kan i och för sig tycka att ätstörning, maniskt shoppande och ständig dytremi innebär en destruktivitet som skulle kunna mildras med rätt sorts terapi, tex DBT eller MBT. Men icke. Fick byta psykiatrisk mottagning efter att det rapporterats in felaktiga uppgifter om mig till socialen angående min yngsta dotter. Och vem gjorde det? Min psykolog. I månader satt jag i hans fotölj och förklarade gång efter annan att jag var på väg att bryta igenom. Till det bottenlösa mörkret och ett tillstånd som ingen människa skall behöva genomlida. Där jag redan varit alltför många gånger. Inte om det finns hjälp att få. Och det finns det. Jag slutar aldrig att hoppas på det. Men som sagt inte för mig. Tänkte att han, trots att mitt tillstånd inte förbättrades, ändå var harmlös i det yrke han ännu var novis inom. Han hade på något sätt en lekfull entausiasm. Kan emellertid erkänna att det kändes konstigt när han ritade en djävul i anteckningsblocket och att det stundtals var som han befanns sig någon annanstans. Men att det skulle sluta som det gjorde var bortom mina vildaste fantasier. Hörde helt enkelt inte till min föreställnings värld. När det oundvikliga slutligen sker, att jag tvingas söka hjälp på psykakuten, när du tror att allt är över och att det inte finns någon väg tillbaka, drabbas du av det värsta en förälder kan uppleva. Du ifrågasätts för att du mår psykiskt dåligt. Det var hans avskedspresent till mig som han lite besvärat avslöjade under vårt sista möte. För mig blev allt svart. Gamla sår rivs upp. Känslor man tror sig ha bemästrat, som tryckts undan hårt, kommer plötsligt till liv starkare och verkligare än någonsin. Det är sår som aldrig läker, som skaver på insidan och inte går att plåstras om. De sitter för djupt och gnager hål på ditt människovärde. Hela din självbild. Så klart, om jag arbetat alla dessa år som pedagog, plötsligt bedöms olämplig och rent av farlig för mitt egna barn, finns det inte mycket mer att tillägga. Idag sitter jag med ytterligare en oros- anmälan i handen. Ambulans-personalen gjorde den efter mitt senaste besök på psykakuten, som är det sista ställe på jorden jag egentligen vill befinna mig på. Jag har blivit utskriven från psykiatrin med motiveringen att jag är ”för gammal och svårbehandlad”. De bedömmer att det inte är någon idé att försöka. Men för mig är det det. För mig är det all anledning i världen. Att inte ge upp.

     

    Hej. Det är så konstigt när man går till psykiatrin för att få hjälp och de säger att man ska prata om hur man mår osv och att de har tystnadsplikt. Då litar man på det och lättar sitt hjärta. Sen skickar de orosanmälan till sociala!  Det gör ju så man faktiskt inte litar på dem mera och till slut inte söker hjälp för problemen. Och det blir värre utav sveket. Har lärt mig att man ej tyvärr inte kan tala hela sanningen inom psykvården för då kickas du ut där i från och anmäls. Hoppas det blir bättre för dig.

    Är detta någonting du har upplevt själv?

    Jag har suttit i långa förhör med socialen endam för pappan har sällan tid att vara med. De fyra sista möterna med: socialtjänsten, Bup, skolan och Lotsen ( en ideell förening för föräldrar vars barn har autism) har jag tvingats på egen hand gå till eftersom pappan åkt utomlands utan att meddela det.

    Ändå är det han som är barnets föredömliga och trygga förebild.

    Sagt till socialen att det måste väl vara bättre att söka hjälp för sin problematik än att inte göra det?

    Ja själv upplevt detta. Inge kul alls.

    Ja själv upplevt detta. Inge kul alls.

    Har det löst sig för dig nu?

    Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt vuxna liv. Vilket betyder i 30 år. För ca 2 år sedan blev jag äntligen inskriven på en vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. För första gången blev jag erbjuden en psykologisk bedömning. När jag själv läste på olika forum kunde jag ganska omgående diagnostisera mig själv. Borderline. Eller emotionell personlighetsstörning som det numera heter. Psykologen kunde inte annat än att hålla med. För mig kändes det som om pusselbiten föll på plats. Jag har hela mitt liv haft väldiga problem med nära relationer. Har två kraschade samboförhållande samt en skillsmässa orsakade av min psykiska ohälsa. Jag förstod inte det då. Men desto mer nu. Jag har två döttrar med olika pappor som båda valt att avsluta sin relation med mig på de mest avskyvärda sätt. Jag ser deras ansikten framför mig. I deras ögon speglas desperation. Likadana röster som går upp i falsett. ”Du är ju helt psykiskt sjuk”. Varje dag är en kamp. Det är ändå lite lättare nu efter diagnostiseringen. Jag finner mig fått svar på frågan varför jag har svårt att hantera arbetsliv, partners, vänner och studier. Jag intalade mig istället under lång tid att ” Det inte berodde på mig”. Idag inser jag hur fel jag haft. Du känner starkare än andra. Sorg, smärta, ångest, men också glädje och lycka. Men de olika känslorna växlar hela tiden av en oförutsägbar anledning, vilket gör omgivningen förvirrad. Ibland kan jag känna att jag trots mitt svåra psykiska handikapp ändå har upplevt de saker jag förutsatt mig. Jag har utbildat mig till lärare, yrkesarbetat heltid i 20 år, skrivit två böcker, haft föreläsningar och bildat familj. Jag har konfirmerar mig, tävlingsdansat, haft uppkörning, gått kvällskurser, varit brudtärna och skrivit högskoleprovet. Dessutom har jag gått castings i London som modell. Min äldsta dotter utbildar sig till läkare i Lund och säger att jag är hennes största förebild. Hon beundrar kraften jag har att inte ge upp. Men hela tiden kämpar jag med min kroniska depression och tomhetskänsla, ångest, förtvivlan och hopplöshet. Känner mig många gånger helt värdelös. Och hjälpen? Hade en naiv förhoppning om att en diagnos skulle innebära en anpassat behandling. Men ack så fel jag hade. Jag uppfyller 8 av 9 kriteringar under diagnosen men det är bara den 9:e som går att behandla enligt psykiatrin. Självskadebeteende. Kan i och för sig tycka att ätstörning, maniskt shoppande och ständig dytremi innebär en destruktivitet som skulle kunna mildras med rätt sorts terapi, tex DBT eller MBT. Men icke. Fick byta psykiatrisk mottagning efter att det rapporterats in felaktiga uppgifter om mig till socialen angående min yngsta dotter. Och vem gjorde det? Min psykolog. I månader satt jag i hans fotölj och förklarade gång efter annan att jag var på väg att bryta igenom. Till det bottenlösa mörkret och ett tillstånd som ingen människa skall behöva genomlida. Där jag redan varit alltför många gånger. Inte om det finns hjälp att få. Och det finns det. Jag slutar aldrig att hoppas på det. Men som sagt inte för mig. Tänkte att han, trots att mitt tillstånd inte förbättrades, ändå var harmlös i det yrke han ännu var novis inom. Han hade på något sätt en lekfull entausiasm. Kan emellertid erkänna att det kändes konstigt när han ritade en djävul i anteckningsblocket och att det stundtals var som han befanns sig någon annanstans. Men att det skulle sluta som det gjorde var bortom mina vildaste fantasier. Hörde helt enkelt inte till min föreställnings värld. När det oundvikliga slutligen sker, att jag tvingas söka hjälp på psykakuten, när du tror att allt är över och att det inte finns någon väg tillbaka, drabbas du av det värsta en förälder kan uppleva. Du ifrågasätts för att du mår psykiskt dåligt. Det var hans avskedspresent till mig som han lite besvärat avslöjade under vårt sista möte. För mig blev allt svart. Gamla sår rivs upp. Känslor man tror sig ha bemästrat, som tryckts undan hårt, kommer plötsligt till liv starkare och verkligare än någonsin. Det är sår som aldrig läker, som skaver på insidan och inte går att plåstras om. De sitter för djupt och gnager hål på ditt människovärde. Hela din självbild. Så klart, om jag arbetat alla dessa år som pedagog, plötsligt bedöms olämplig och rent av farlig för mitt egna barn, finns det inte mycket mer att tillägga. Idag sitter jag med ytterligare en oros- anmälan i handen. Ambulans-personalen gjorde den efter mitt senaste besök på psykakuten, som är det sista ställe på jorden jag egentligen vill befinna mig på. Jag har blivit utskriven från psykiatrin med motiveringen att jag är ”för gammal och svårbehandlad”. De bedömmer att det inte är någon idé att försöka. Men för mig är det det. För mig är det all anledning i världen. Att inte ge upp.

    Hej,

    känner igen mig i dig. Din ålder, lång tid att få diagnos och hjälp. Utbildning, jobb och barn. Hur går det för dig?

    Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt vuxna liv. Vilket betyder i 30 år. För ca 2 år sedan blev jag äntligen inskriven på en vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. För första gången blev jag erbjuden en psykologisk bedömning. När jag själv läste på olika forum kunde jag ganska omgående diagnostisera mig själv. Borderline. Eller emotionell personlighetsstörning som det numera heter. Psykologen kunde inte annat än att hålla med. För mig kändes det som om pusselbiten föll på plats. Jag har hela mitt liv haft väldiga problem med nära relationer. Har två kraschade samboförhållande samt en skillsmässa orsakade av min psykiska ohälsa. Jag förstod inte det då. Men desto mer nu. Jag har två döttrar med olika pappor som båda valt att avsluta sin relation med mig på de mest avskyvärda sätt. Jag ser deras ansikten framför mig. I deras ögon speglas desperation. Likadana röster som går upp i falsett. ”Du är ju helt psykiskt sjuk”. Varje dag är en kamp. Det är ändå lite lättare nu efter diagnostiseringen. Jag finner mig fått svar på frågan varför jag har svårt att hantera arbetsliv, partners, vänner och studier. Jag intalade mig istället under lång tid att ” Det inte berodde på mig”. Idag inser jag hur fel jag haft. Du känner starkare än andra. Sorg, smärta, ångest, men också glädje och lycka. Men de olika känslorna växlar hela tiden av en oförutsägbar anledning, vilket gör omgivningen förvirrad. Ibland kan jag känna att jag trots mitt svåra psykiska handikapp ändå har upplevt de saker jag förutsatt mig. Jag har utbildat mig till lärare, yrkesarbetat heltid i 20 år, skrivit två böcker, haft föreläsningar och bildat familj. Jag har konfirmerar mig, tävlingsdansat, haft uppkörning, gått kvällskurser, varit brudtärna och skrivit högskoleprovet. Dessutom har jag gått castings i London som modell. Min äldsta dotter utbildar sig till läkare i Lund och säger att jag är hennes största förebild. Hon beundrar kraften jag har att inte ge upp. Men hela tiden kämpar jag med min kroniska depression och tomhetskänsla, ångest, förtvivlan och hopplöshet. Känner mig många gånger helt värdelös. Och hjälpen? Hade en naiv förhoppning om att en diagnos skulle innebära en anpassat behandling. Men ack så fel jag hade. Jag uppfyller 8 av 9 kriteringar under diagnosen men det är bara den 9:e som går att behandla enligt psykiatrin. Självskadebeteende. Kan i och för sig tycka att ätstörning, maniskt shoppande och ständig dytremi innebär en destruktivitet som skulle kunna mildras med rätt sorts terapi, tex DBT eller MBT. Men icke. Fick byta psykiatrisk mottagning efter att det rapporterats in felaktiga uppgifter om mig till socialen angående min yngsta dotter. Och vem gjorde det? Min psykolog. I månader satt jag i hans fotölj och förklarade gång efter annan att jag var på väg att bryta igenom. Till det bottenlösa mörkret och ett tillstånd som ingen människa skall behöva genomlida. Där jag redan varit alltför många gånger. Inte om det finns hjälp att få. Och det finns det. Jag slutar aldrig att hoppas på det. Men som sagt inte för mig. Tänkte att han, trots att mitt tillstånd inte förbättrades, ändå var harmlös i det yrke han ännu var novis inom. Han hade på något sätt en lekfull entausiasm. Kan emellertid erkänna att det kändes konstigt när han ritade en djävul i anteckningsblocket och att det stundtals var som han befanns sig någon annanstans. Men att det skulle sluta som det gjorde var bortom mina vildaste fantasier. Hörde helt enkelt inte till min föreställnings värld. När det oundvikliga slutligen sker, att jag tvingas söka hjälp på psykakuten, när du tror att allt är över och att det inte finns någon väg tillbaka, drabbas du av det värsta en förälder kan uppleva. Du ifrågasätts för att du mår psykiskt dåligt. Det var hans avskedspresent till mig som han lite besvärat avslöjade under vårt sista möte. För mig blev allt svart. Gamla sår rivs upp. Känslor man tror sig ha bemästrat, som tryckts undan hårt, kommer plötsligt till liv starkare och verkligare än någonsin. Det är sår som aldrig läker, som skaver på insidan och inte går att plåstras om. De sitter för djupt och gnager hål på ditt människovärde. Hela din självbild. Så klart, om jag arbetat alla dessa år som pedagog, plötsligt bedöms olämplig och rent av farlig för mitt egna barn, finns det inte mycket mer att tillägga. Idag sitter jag med ytterligare en oros- anmälan i handen. Ambulans-personalen gjorde den efter mitt senaste besök på psykakuten, som är det sista ställe på jorden jag egentligen vill befinna mig på. Jag har blivit utskriven från psykiatrin med motiveringen att jag är ”för gammal och svårbehandlad”. De bedömmer att det inte är någon idé att försöka. Men för mig är det det. För mig är det all anledning i världen. Att inte ge upp.

    Undrar var du bor? Jag har inget regelrätt självskadebeteende men har erbjudits SKB eller MBT två ggr/vecka under minst ett år. Får välja vilken behandling jag vill ha men ska få information om resp. behandling innan valet. Har mått dåligt hel mitt liv och är 43. Eftersom jag har insikt och är mkt behandlingsmotoverad anser psykologen att jag kommer kunna att behandlas. Din vårdgivare har en mkt gammeldags inställning. Förr var det enbart självskadebeteendet som ansågs behandlingsbart. Jag bor i Stockholm. Känner mig väldigt ledsen för din skull. Jag mår sämre och sämre men ställer mitt hopp till denna behandling. Funkar det inte vet jag inte. Ska förresten också genomgå en ADHD-utredning. Den nyaste forskningen visar att borderline och ADHD ofta föreligger ihop.

     

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.