Har jag emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline)?

Säg precis det du skriver här, att du har läst lite om EIPS och fått funderingar på om det är något som stämmer in på dig. Fråga om du kan få genomgå en personlighetsstörningsutredning. Jag genomgick själv en sådan nyligen och blev diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning. Fråga mig gärna om saker kopplat till detta om du vill, för jag hjälper gärna till så gott jag kan.

Att du funderar över vilken problematik du har tycker jag är väldigt förståeligt. Så det skulle förvåna (och förarga) mig om psykologen anmärkte negativt på detta. Vad jobbigt att du känner noll tillit till psykologen. Tror du att det är något du kan ta upp med denne eller är tilliten för låg där också? I vilket syfte ses ni? Tänker om det finns möjlighet för dig att träffa någon annan.

Hur såg utredningen ut för dig? Liksom, vad fick du göra? Och hur lång tid tog det för dig från början av utredningen till diagnos?

Tack för att du svarade och att jag få ställa frågor.

Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att ta upp detta med den psykologen jag träffar nu, jag är rädd att hen inte skulle ta mig seriöst eftersom, som jag skrev innan, misstänkt autism innan. Vi ses för att jag gjorde ett suicidförsök i februari.

Tack för att du svarade!

Jag och psykologen började träffas i mitten av december och avslutade vår kontakt i mitten på mars. Vi sågs ungefär en gång i veckan. De första träffarna lät han mig berätta ganska fritt om hur jag själv såg på mina problem, och han inflikade då och då följdfrågor, sedan fick jag en enkät med olika frågor att besvara hemma som vi pratade igenom när vi sågs igen gången därpå. Jag markerade de frågor som jag inte riktigt förstod, och så diskuterade vi kring dem. Med utgång från mina svar höll han en fördjupande intervju med mig där han noggrannare undersökte om jag uppfyllde kriterierna för EIPS. Frågorna i enkäten är en screening för olika typer av personlighetsstörningar och i mitt fall svarade jag ja på flera av EIPS-frågorna, varpå intervjun kom att handla om just EIPS. Det finns flera andra personlighetsstörningar också.

Han lät mig hela tiden ta utredningen i min takt. När min ångest väcktes kring olika saker hjälpte han mig att förhålla mig till den och jag fick rum att tala om mina förhoppningar och farhågor. Mot slutet av utredningen återkopplade han sina tankar till mig och jag fick kommentera om jag kände igen mig eller inte. När det var något kriterium vi båda var osäkra på om jag uppfyllde tog han handledning av en läkare som är specialist på just EIPS och diskuterade detta med henne. Jag fick utrymme att komma med mitt perspektiv och han var lyhörd och lyssnade på det jag hade att säga. Sen skrev han ihop ett utlåtande som jag fick läsa igenom och tycka till om. Jag kom med kommentarer och förslag på ändringar där jag tyckte att han hade missförstått mig och han tog till sig dem och skrev med utgångspunkt i dem ett korrigerat utlåtande. Vi pratade också om behandling och landade i att han ska skriva en remiss till DBT.

Här kan du läsa mer om DBT: https://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/dbt

Hoppas att detta var ett okej svar. Är det något mer du undrar över?

Jag tycker inte att det är något skäl för psykologen att ta dig oseriöst. Det är ju en process att lära känna sig själv och längs vägen har man olika teorier som kan förändras i takt med att man får ny information. Förlåt om det är en dum fråga, men tror du att det är hos dig eller hos psykologen eller hos båda er som den låga tilliten ligger? Tänker om hur psykologen är som psykolog – är hen inkännande, visar att den lyssnar osv.?

Det var ett jättebra svar, tack!

Jag tycker inte att hen är så inkännande. Hen avbryter mig ofta och om jag tar tid att tänka på en fråga så stressar hen på mig genom att ställa en ny fråga eller försöker pressa fram ett svar. Jag har inte tagit upp att detta stör mig eftersom jag inte velat vara besvärlig, så det kan vara något hen gör utan att märka det själv. Det är nog mest hos mig en som låga tilliten ligger, eftersom jag mött kuratorer/psykologer innan som inte tagit mig seriöst och avvisat mina känslor.

Då tänker jag att anledningen till den låga tilliten inte bara ligger hos dig, utan också hos psykologen? “It takes two to tango”. Jag ska själv, om jag vågar, ta upp om det finns någon möjlighet att byta kontaktperson i psykiatrin för mig. Inte för att hon är dålig, utan för att vi har haft några kriser i vår relation som gör att det finns vissa saker jag inte vågar prata med henne om längre. Förhoppningsvis tar hon det bra, för jag vet inte ens om jag vill byta i slutändan, utan vill mest ta reda på möjligheterna.