Har jag emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline)?

Jag har länge trott att jag eventuellt haft autism men efter att ha haft kontakt med en psykolog ett tag så anser hen att jag inte fyller kraven för diagnos (vilket jag inte håller med om, men hen ska ju va ”proffs”). Jag vet att något inte är rätt inom mig för jag får slängar av en sån kraftig ångest och den gör att jag skadar mig själv och har gjort några impulsiva suicidförsök. Har läst på lite om borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning, EIPS, som jag förstått att det heter nu), och tänker att det kanske är det som ligger bakom mitt mående. Jag har noll tillit till min psykolog så jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vart kan jag vända mig? Jag är yngre än 25, men äldre än 18, om det spelar någon roll. Är rädd att om jag tar upp det med psykologen så kommer hen tro att jag bara vill va ”sjuk”, vilket såklart inte är fallet. Jag vill bara ha svar på varför jag mår såhär och försöker ta reda på vad det kan vara så sjukvården kan hjälpa mig. Känner mig helt hopplös och totalt lämnad.

Anonym skrev:

Jag har länge trott att jag eventuellt haft autism men efter att ha haft kontakt med en psykolog ett tag så anser hen att jag inte fyller kraven för diagnos (vilket jag inte håller med om, men hen ska ju va ”proffs”). Jag vet att något inte är rätt inom mig för jag får slängar av en sån kraftig ångest och den gör att jag skadar mig själv och har gjort några impulsiva suicidförsök. Har läst på lite om borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning, EIPS, som jag förstått att det heter nu), och tänker att det kanske är det som ligger bakom mitt mående. Jag har noll tillit till min psykolog så jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vart kan jag vända mig? Jag är yngre än 25, men äldre än 18, om det spelar någon roll. Är rädd att om jag tar upp det med psykologen så kommer hen tro att jag bara vill va ”sjuk”, vilket såklart inte är fallet. Jag vill bara ha svar på varför jag mår såhär och försöker ta reda på vad det kan vara så sjukvården kan hjälpa mig. Känner mig helt hopplös och totalt lämnad.

Säg precis det du skriver här, att du har läst lite om EIPS och fått funderingar på om det är något som stämmer in på dig. Fråga om du kan få genomgå en personlighetsstörningsutredning. Jag genomgick själv en sådan nyligen och blev diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning. Fråga mig gärna om saker kopplat till detta om du vill, för jag hjälper gärna till så gott jag kan.

Att du funderar över vilken problematik du har tycker jag är väldigt förståeligt. Så det skulle förvåna (och förarga) mig om psykologen anmärkte negativt på detta. Vad jobbigt att du känner noll tillit till psykologen. Tror du att det är något du kan ta upp med denne eller är tilliten för låg där också? I vilket syfte ses ni? Tänker om det finns möjlighet för dig att träffa någon annan.

Anonym skrev:

Säg precis det du skriver här, att du har läst lite om EIPS och fått funderingar på om det är något som stämmer in på dig. Fråga om du kan få genomgå en personlighetsstörningsutredning. Jag genomgick själv en sådan nyligen och blev diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning. Fråga mig gärna om saker kopplat till detta om du vill, för jag hjälper gärna till så gott jag kan.

 

Hur såg utredningen ut för dig? Liksom, vad fick du göra? Och hur lång tid tog det för dig från början av utredningen till diagnos?

Tack för att du svarade och att jag få ställa frågor.

Anonym skrev:

Att du funderar över vilken problematik du har tycker jag är väldigt förståeligt. Så det skulle förvåna (och förarga) mig om psykologen anmärkte negativt på detta. Vad jobbigt att du känner noll tillit till psykologen. Tror du att det är något du kan ta upp med denne eller är tilliten för låg där också? I vilket syfte ses ni? Tänker om det finns möjlighet för dig att träffa någon annan.

 

Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att ta upp detta med den psykologen jag träffar nu, jag är rädd att hen inte skulle ta mig seriöst eftersom, som jag skrev innan, misstänkt autism innan. Vi ses för att jag gjorde ett suicidförsök i februari.

Tack för att du svarade!

Anonym skrev:

Hur såg utredningen ut för dig? Liksom, vad fick du göra? Och hur lång tid tog det för dig från början av utredningen till diagnos? Tack för att du svarade och att jag få ställa frågor.

Jag och psykologen började träffas i mitten av december och avslutade vår kontakt i mitten på mars. Vi sågs ungefär en gång i veckan. De första träffarna lät han mig berätta ganska fritt om hur jag själv såg på mina problem, och han inflikade då och då följdfrågor, sedan fick jag en enkät med olika frågor att besvara hemma som vi pratade igenom när vi sågs igen gången därpå. Jag markerade de frågor som jag inte riktigt förstod, och så diskuterade vi kring dem. Med utgång från mina svar höll han en fördjupande intervju med mig där han noggrannare undersökte om jag uppfyllde kriterierna för EIPS. Frågorna i enkäten är en screening för olika typer av personlighetsstörningar och i mitt fall svarade jag ja på flera av EIPS-frågorna, varpå intervjun kom att handla om just EIPS. Det finns flera andra personlighetsstörningar också.

Han lät mig hela tiden ta utredningen i min takt. När min ångest väcktes kring olika saker hjälpte han mig att förhålla mig till den och jag fick rum att tala om mina förhoppningar och farhågor. Mot slutet av utredningen återkopplade han sina tankar till mig och jag fick kommentera om jag kände igen mig eller inte. När det var något kriterium vi båda var osäkra på om jag uppfyllde tog han handledning av en läkare som är specialist på just EIPS och diskuterade detta med henne. Jag fick utrymme att komma med mitt perspektiv och han var lyhörd och lyssnade på det jag hade att säga. Sen skrev han ihop ett utlåtande som jag fick läsa igenom och tycka till om. Jag kom med kommentarer och förslag på ändringar där jag tyckte att han hade missförstått mig och han tog till sig dem och skrev med utgångspunkt i dem ett korrigerat utlåtande. Vi pratade också om behandling och landade i att han ska skriva en remiss till DBT.

Här kan du läsa mer om DBT: https://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/dbt

Hoppas att detta var ett okej svar. Är det något mer du undrar över?

Anonym skrev:

Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att ta upp detta med den psykologen jag träffar nu, jag är rädd att hen inte skulle ta mig seriöst eftersom, som jag skrev innan, misstänkt autism innan. Vi ses för att jag gjorde ett suicidförsök i februari. Tack för att du svarade!

Jag tycker inte att det är något skäl för psykologen att ta dig oseriöst. Det är ju en process att lära känna sig själv och längs vägen har man olika teorier som kan förändras i takt med att man får ny information. Förlåt om det är en dum fråga, men tror du att det är hos dig eller hos psykologen eller hos båda er som den låga tilliten ligger? Tänker om hur psykologen är som psykolog – är hen inkännande, visar att den lyssnar osv.?

Anonym skrev:

Jag och psykologen började träffas i mitten av december och avslutade vår kontakt i mitten på mars. Vi sågs ungefär en gång i veckan. De första träffarna lät han mig berätta ganska fritt om hur jag själv såg på mina problem, och han inflikade då och då följdfrågor, sedan fick jag en enkät med olika frågor att besvara hemma som vi pratade igenom när vi sågs igen gången därpå. Jag markerade de frågor som jag inte riktigt förstod, och så diskuterade vi kring dem. Med utgång från mina svar höll han en fördjupande intervju med mig där han noggrannare undersökte om jag uppfyllde kriterierna för EIPS. Frågorna i enkäten är en screening för olika typer av personlighetsstörningar och i mitt fall svarade jag ja på flera av EIPS-frågorna, varpå intervjun kom att handla om just EIPS. Det finns flera andra personlighetsstörningar också. Han lät mig hela tiden ta utredningen i min takt. När min ångest väcktes kring olika saker hjälpte han mig att förhålla mig till den och jag fick rum att tala om mina förhoppningar och farhågor. Mot slutet av utredningen återkopplade han sina tankar till mig och jag fick kommentera om jag kände igen mig eller inte. När det var något kriterium vi båda var osäkra på om jag uppfyllde tog han handledning av en läkare som är specialist på just EIPS och diskuterade detta med henne. Jag fick utrymme att komma med mitt perspektiv och han var lyhörd och lyssnade på det jag hade att säga. Sen skrev han ihop ett utlåtande som jag fick läsa igenom och tycka till om. Jag kom med kommentarer och förslag på ändringar där jag tyckte att han hade missförstått mig och han tog till sig dem och skrev med utgångspunkt i dem ett korrigerat utlåtande. Vi pratade också om behandling och landade i att han ska skriva en remiss till DBT. Här kan du läsa mer om DBT: https://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/dbt Hoppas att detta var ett okej svar. Är det något mer du undrar över?

 

Det var ett jättebra svar, tack!

Anonym skrev:

Jag tycker inte att det är något skäl för psykologen att ta dig oseriöst. Det är ju en process att lära känna sig själv och längs vägen har man olika teorier som kan förändras i takt med att man får ny information. Förlåt om det är en dum fråga, men tror du att det är hos dig eller hos psykologen eller hos båda er som den låga tilliten ligger? Tänker om hur psykologen är som psykolog – är hen inkännande, visar att den lyssnar osv.?

 

Jag tycker inte att hen är så inkännande. Hen avbryter mig ofta och om jag tar tid att tänka på en fråga så stressar hen på mig genom att ställa en ny fråga eller försöker pressa fram ett svar. Jag har inte tagit upp att detta stör mig eftersom jag inte velat vara besvärlig, så det kan vara något hen gör utan att märka det själv. Det är nog mest hos mig en som låga tilliten ligger, eftersom jag mött kuratorer/psykologer innan som inte tagit mig seriöst och avvisat mina känslor.

Anonym skrev:

Jag tycker inte att hen är så inkännande. Hen avbryter mig ofta och om jag tar tid att tänka på en fråga så stressar hen på mig genom att ställa en ny fråga eller försöker pressa fram ett svar. Jag har inte tagit upp att detta stör mig eftersom jag inte velat vara besvärlig, så det kan vara något hen gör utan att märka det själv. Det är nog mest hos mig en som låga tilliten ligger, eftersom jag mött kuratorer/psykologer innan som inte tagit mig seriöst och avvisat mina känslor.

Då tänker jag att anledningen till den låga tilliten inte bara ligger hos dig, utan också hos psykologen? “It takes two to tango”. Jag ska själv, om jag vågar, ta upp om det finns någon möjlighet att byta kontaktperson i psykiatrin för mig. Inte för att hon är dålig, utan för att vi har haft några kriser i vår relation som gör att det finns vissa saker jag inte vågar prata med henne om längre. Förhoppningsvis tar hon det bra, för jag vet inte ens om jag vill byta i slutändan, utan vill mest ta reda på möjligheterna.

Anonym skrev:

Då tänker jag att anledningen till den låga tilliten inte bara ligger hos dig, utan också hos psykologen? ”It takes two to tango”. Jag ska själv, om jag vågar, ta upp om det finns någon möjlighet att byta kontaktperson i psykiatrin för mig. Inte för att hon är dålig, utan för att vi har haft några kriser i vår relation som gör att det finns vissa saker jag inte vågar prata med henne om längre. Förhoppningsvis tar hon det bra, för jag vet inte ens om jag vill byta i slutändan, utan vill mest ta reda på möjligheterna.

Ja kanske det, ska undersöka saken om jag kan byta.

Hoppas du får ett svar du vill ha angående ditt byte, jobbigt att saker varit jobbigt i er relation om hon är bra annars liksom.

Anonym skrev:

Ja kanske det, ska undersöka saken om jag kan byta. Hoppas du får ett svar du vill ha angående ditt byte, jobbigt att saker varit jobbigt i er relation om hon är bra annars liksom.

Tack! Hoppas att det går bra för dig också.