GAD + Utmattningssyndrom i kombination

Till att börja med måste jag säga att detta forum är ett fantastiskt initiativ! TACK Mind för allt ni gör!

Extremt många är drabbade av utmattningssyndrom och stressrelaterade sjukdomar av olika slag. Det är sorgligt och det måste till en förändring på regeringsnivå för att få bukt med detta enormt stora och snabbt växande samhällsproblemet.
– Men det är en lång, och helt annan diskussion..

Men för oss som har GAD och i grund och botten blivit sönderbrända på grund av just det. Av att bara vara oss själva?..
Finns det fler där ute som har samma kombinationsdiagnos som jag?

“Ditt jobb har inte gjort dig utbränd. Din personlighet har gjort dig utbränd” fick jag höra av min senaste samtalsterapeut.
“Du skulle kunna jobba i en korv-moj och ändå arbeta sönder dig”.. Hon har rätt.
Jag har gjort karriär och varit en uppskattad chef. Jag har lyckats vända på arbetsplatser och företag som varit på vippen till konkurs och nerstängning. Jag har kämpat med blod, svett och tårar. Bokstavligt talat.
Jag har gjort dom blomstrande, välfungerande och lönsamma. Idag är jag en blöt liten pöl.

Jag skulle vilja köpa och renovera ett hus med min man. Skaffa barn. Resa. Uppleva saker. Leva ett liv helt enkelt.

Att ens laga middag är en omöjlighet. Komponenterna är för många, det är att likna med kärnfysik.
Utåt sett är jag en lättsam, välvårdad person med ett gott humör och många goda kvaliteér.
Ingen kan se hur bränt det är på insidan. Och jag är för matt och slutkörd för att ens orka berätta.
Mina närmsta vet såklart. Men jag tror egentligen inte att de riktigt, riktigt förstår.
Jag kämpar som ett djur för att klara en dag. Att umgås med fler än två personer åt gången. Att plocka ur OCH i en diskmaskin.
Att hålla en röd tråd. Att kunna avsluta alla meningar jag påbörjar. Att kunna svara i telefon när det ringer. Att kunna RINGA ett samtal… Att orka vara vaken en hel dag! Det har gått så jävla långt den här gången. Jag är rädd att jag aldrig blir bra igen.
Jag går på extremt starka ångestdämpande och lugnande mediciner för att klara av en dag.
Ibland sitter jag i soffan i timmar. Ångesten kommer liksom och tar mig. Jag blir helt handlingsförlamad.

Jag har nu även fallit mellan stolarna inom vården. Jag är för sjuk för primärvården men för frisk för psykiatrin.
Egentligen är jag inte för frisk för psykiatrin, men jag är så van och så skicklig att hålla god min att jag gör det även där.
Jag förstår att de tror att jag är välfungerande. Jag går liksom på autopilot. Hel, ren, glad, snabb, skojig, lösningsorienterad.
I en timma. När jag kommer hem sover jag i ett dygn.

De skickar tillbaka mig till min husläkare. Som i sin tur (som är min önskan) där de är specialiserade på såna som mig.
Min husläkare skickar istället remisser till psykiatrin då köerna är för långa till Stressmottagningen och andra liknande enheter.
Han hävdar att mina problem är så pass allvarliga och akuta att jag måste till psykiatrin DIREKT. Men hos psykiatrin de bara ökar min dos med ångestdämpande medicin och säger att jag inte kommer att få ut något av att sitta i gruppterapi med schizofrena och bipolära.

Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk…
Att jag ens fick ur mig all den här texten är ett j*vla under…
Anyone else?

<3 – Kärlek

Editerat:

De skickar tillbaka mig till min husläkare. Som i sin tur inte kan remittera mig till Stressmottagningen (som är min önskan) där de är specialiserade på såna som mig.
Min husläkare skickar istället remisser till psykiatrin då köerna är för långa till Stressmottagningen och andra liknande enheter.

Vad du är duktig på att skriva, du sätter ord på saker som för mig bara skulle bli en enda stor virvelvind av bokstäver omöjliga att sätta till meningar. Känns skönt att läsa, känner igen mig i så mycket.

TACK! Det värmer. Jag är förvånad själv att jag fick ur mig all den där texten någorlunda välformulerad.
Kan du inte berätta mer? Utan att behöva skriva allt för mycket.

Har du en diagnos? Jobbar du idag? Anser andra att du är välfungerande? Anser DU att du är välfungerande?..

Jag har varit deprimerad i snart sju år. I somras var jag nära att ta livet av mig så lades in på psyket. Jag har mått bättre nu en lite längre period men i grunden är det som att ingenting har förändrats. Jag försöker intala mig själv att jag mår bra nu, jag jobbar tolv timmar om dagen bara för att slippa tänka men egentligen skjuter jag nog bara på problemen. Så fort jag får en ledig stund så kommer tvivlet om livet tillbaks upp till ytan.

Alla i min omgivning anser att jag är mer än välfungerande. Jag är så läskigt duktig på att hålla god min och att inte visa hur jag känner, även fast min värld bokstavligen är raserad i tusen bitar på insidan. Jag vet ärligt talat inte hur jag ser på mig själv. Ibland är det som att när jag intalar alla andra att jag mår bra, så går jag nästan på det själv. Jag fixar alla viktiga sysslor som att jobba, betala räkningar osv, men samtidigt kan jag bryta ihop när jag inser att jag måste tvätta håret.

Hur ser dagarna ut för dig just nu? Vad är det bästa med ditt liv? Vad är det som får dig att fortsätta leva?

FY FAAN vad jobbigt det låter. Stackars dig! <3
Andra gången jag smällde så fick jag diagnosen utmattningsdepression. Vidrigt var det. Hemskt. Mörkt. Dystert.
Alla andra gånger (som egentligen är en enda 6 års utmattning) så har jag klarat mig från depression.
Min journal säger depression men jag känner inte av det. Jag är EXTREMT tacksam för det.
Jag kan inte ens tänka mig hur dåligt du mått som varit nära att ta ditt eget liv.

Jag minns att jag tänkte att jag förstod varför någon skulle vilja ta sitt liv. Jag själv har aldrig tänkt tanken men jag fick en förståelse.
Tänker du fortfarande på det? Jag menar, i somras, det är ju i princip, nyss….

Jag förstår dig till fullo! En dag kan jag åstadkomma jättemycket. En annan kan jag inte ens gå utanför dörren.
Men jag börjar förstå hur duktig jag är på att verka helt smärtfri utåt. Ganska skrämmande faktiskt.
Jag gör nog som du, lurar mig själv. Jag känner inte att jag “hittar på” eller “gör mig till” men det där undermedvetna… Det finns så djupt i oss. Vi har hållit på hela våra liv. Inte konstigt att man själv tror på det?

Dagarna för mig just nu är ostrukturerade. Varje dag försöker jag med detta:

1: Något bra för själen
2: Något bra för kroppen
3: Vara ute
4: Ta tag i något på min TO DO

Kan tyckas enkelt men jag kämpar varje dag. Just nu håller jag på att rensa hela vårt hem. In i minsta vrå.
Jag orkar inte se saker, prylar, skit, onödiga grejer. Jag vill bara få bort bruset. Om du förstår vad jag menar. 🙂
Samtidigt är det playdates, ärenden, läkarbesök, tvätt och annat som gör att dagarna bara swishar förbi.
Och så tänker jag att “på måndag” då kommer jag ta tag i mitt liv… På samma sätt som min mamma började banta varje måndag och har gjort det så länge jag kan minnas. Haha.

Mitt i all den här skiten har jag världens finaste relation till mitt barn.
Vår relation är helt oförändrad. Mina känslor för mitt barn är de starkaste, finaste mest kärleksfulla och lyckliga en kan tänka sig och får detsamma tillbaka.
DET är det absolut bästa i mitt liv. Vad som får mig att fortsätta leva har jag aldrig reflekterat över.
För mig är det en självklarhet att fortsätta leva. Det finns inga alternativ. Att tänka på att jag någon gång kommer att sluta leva för mig förkrossad. Jag vill se, vara med, uppleva och känna.

Hur ser dina dagar ut? Är det självklart för dig att leva? Du skriver att du jobbar mycket, och ja, gissningsvis skjuter du nog bara skiten framför dig. Men skulle du kunna börja med små små steg? Och hur i så fall?

 

KÄRLEK.

 

Hej, jag tänkte bara kommentera lite för att kanske hjälpa dig eventuellt,
jag fick diagnosen GAD för circa 9 månader sen och har sedan dess blivit av med den (mirakel!!)
I samband med denna fick jag min extremt efterlängtade diagnos ADHD, en förklaring på alla frågor jag burit på.
Men nog med det, hur har jag gjort detta och jag tänkte kanske hur kan jag hjälpa dig, är en kille på 18 år så allt kanske inte fungerar men kanske lite:
Det jag märkt är att stress,ilska, tics (har även tourettes) där jag sliter sönder mitt hår genom att knyta små bollar av det, allt minskas och försvinner, den konstanta värken i kroppen och huvudvärken som jag fått genom spänningar i nacken försvann snabbt, som då i sig orsakade mer stress, jag svettades oerhört mycket och var konstant varm av att jag spände mig. Allt är som en cykel, stress och ilska –> spänningar och tics –> spänningshuvudvärk, stress över ticsen, värmeutslag –> en ökad oro, stress och ilska –> osv
Men nu kanske det du vill veta, hur blev jag av med detta, för ångesten kan minskas betydligt.
1. Träning, här fann jag min passion, ju mer träning ju mindre stress, styrketräning, cardio, yoga allt som du finner passar kan hjälpa dig, själv får jag ett utlopp av agression och stress via styrketräning all min rastlöshet som generar stress och oroade tankar försvann i samband med detta, yoga och mindfulnes gav mig ett mer stabilt inre lugn där jag spenderar en hel del minuter med musik, en yogamatta och avskärmad från världen x antal minuter.
2. Jag hade extremt höga krav på mig själv, arbete, A i alla ämnen, social, träna mm. Sov knappt och blev väldigt stressad, mina krav har knappt sänkts men jag finner att mina kräv på mig själv inte är så stora längre, jag försöker att se på dem som små etapper istället för berg som måste bestigas och ifall jag inte lyckas så finns en hel del andra etapper, väldigt svårt att minska på kraven på sig själv det förstår jag, men försöka att förminska kraven du har istället. Samma krav kanske men mindre betydelse.
3. Jag trodde att planering och exakt detaljerad framtid gav mig lugn, verkligen inte, försök inte tänka att nästa år skall jag göra detta, eller skall jag ha så här mycket pengar, eller skall jag göra det här. Försök att istället för att spendera flertal timmar i arbete, och flertal timmar i att planera och oroa sig lägga mer tid åt att verkligen ha kul, finna nya kanske helt värdelösa hobbies men dock värdefulla för dig.
4. Håll det rent och fint, förbättra dagen, genom att kanske mysa till det i rummet tända ljus, städa, baka njuta mm.
Jag hoppas att du finner dessa tips värdefulla för att för mig förändrade dem hela min vardag.

Så fint du skriver känner igen mig mycket i det du skriver.

Jag har GAD, återkommande svåra depressioner, panikångest och fibromyalgi.

Det är jättesvårt, allt triggar på de olika diagnoserna och blir verkligen som en negativ spiral om och om genom livet.

Sökte runt på nätet och fick upp ditt inlägg och det fick mig att bli medlem här på Mind, så tack fina du.

Var rädd om dig.

Kramar

 

Vad fint ni skriver i denna länk, känner igen mig i det mesta. Jag har tampats med GAD under väldigt många år, och har egentligen först nu börjat prata om det. Jag har hållit mina svårigheter för mig själv på grund av skam och skuldkänslor. Jag har väldigt höga krav på mig själv och har försökt att hålla en slipad, stark och glad fasad utåt. Det funkade att håll upp en ”glättig” fasad fram till 25-årsåldern, då allt rann över. Jag fick panikångest, vilket gjorde att jag skämdes ännu mer, och efter att ha hållit allt inom mig i ytterligare ett år (med återkommande panikattacker) drabbades jag av en djup depression. Det har tagit mig många år att hitta en hyfsad balans i livet, men jag känner fortfarande att oron ligger och lurar under ytan. Min största rädsla är att bli allvarligt sjuk igen, att tappa kontrollen, att bli svårt deprimerad, att inte vilja leva. Jag har bestämt mig för att öppna upp, att börja prata om psykisk ohälsa, att inte skämmas för vem jag egentligen är. Är glad att jag hittat detta forum. Vore fint att kunna dela sina tankar med andra i samma situation.

Vad skönt med detta forum! Där folk inte dömer och tycker man ska ”ta sig i kragen”. Nyss upptäckt ADHD efter år av ångest, utmattning o kamp att orka jobba, när jag knappt orkar ta hand om mig själv och dottern… hoppas få bra medicin mot kaoset i hjärnan istället för antidepressiva och ångestdämpande.

Jag skulle på allvar behöva husmorssemester! Känns som att jag har ansvar för allt hemma. Med en hjärna dom inte funkar så att jag glömmer viktiga saker. Bara att förbereda o hämta o lämna dottern på fsk ger mig sån ångest att hon fått va hemma vissa dagar, vilket hör mig ännu tröttare…

Känner igen väldigt mycket i din text. Jag har fått diagnosen GAD men är ändå inte helt bekväm med den. Oro och ångest visst har jag det, men jag är mer nedstämd och har skitdålig självkänsla trots att jag är ganska presterande. Känner igen det där att det är ens egen hjärna som bränner ut en. Min hjärna vilar aldrig. Jag märker att jag väldigt ofta försöker distrahera min egen hjärna i “smyg” med tex mobilspelande eller datorspelande. Funkar även bättre i sociala situationer där jag inte hinner tänka så mycket. Men när man ligger där i sängen och tittar i taket och hjärnan börjar snurra ja då är det fan inte kul att leva. Samma sak att vakna upp på morgonen och tänka inte en dag till som denna.

Du skrivar att du skulle vilja köpa hur och renovera osv. Jag har också haft de drömmarna men jag skulle aldrig klara av att hantera de “problem” som dyker upp under tiden man renoverar. Jag har överhuvudtaget väldigt svårt för saker som jag har svårt att lösa, de ger mig en extrem ångest och oro.

Tycker mest att man får kämpa på och bita ihop en dag i taget liksom. All terapi och medicin som jag har provat tycker jag bara fungerar tillfälligt. Det löser inget i långa loppet.

Jag är nog väldigt lik dig i det som du beskriver om dig själv. Jag är utåtriktad, rolig, social och ganska omtyckt. Men på insidan ett vrak…så du är inte ensam om att känna så.

 

Känner igen mig i mycket av det du skriver! Är en klassisk ”duktig flicka”, men i våras gick jag in i en utmattningsdepression och blev sjukskriven. Har fått diagnosen GAD, och min läkare tror att det i första hand är den som gjort mig utbränd. Det är en otrolig lättnad när jag nu börjat släppa den här duktig-fasaden genom att jag är sjukskriven och inte måste prestera hela tiden. Men jag känner mig extremt orolig för hur jag någon gång ska kunna ha ett arbete och må okej. Gadden i kombination med min prestationsbaserade självkänsla gör det jättesvårt.