GAD, Social fobi och Fibromyalgi, Add, HSP Någon mer än jag?

Hej

Jag är en färsking här på forumet. Min historia sen jag blev sjuk(har varit det längre än så)

Har varit sjukskriven i 2,5 år. Sjukskrivningen grundades först på stress som blev utmattningssyndrom, vidare fick jag diagnosen celiaki(glutenintolerans) samt ibs. Efter ny läkarkontakt kunde även fibromyalgi läggas till i listan. Som grädde på moset har jag även nu diagnoserna gad och social fobi som jag fick i samband med en add-utredning som var negativ.(uppfyllde 4 av 9 kriterier i diva-testet) och stora koncentrationssvårigheter. Har även upplevelsen av att jag är en hs-personlighet.

Mitt liv just nu är både bra och dåligt, försöker fokusera på det bra, men ibland rinner det dåliga över. Försöker att inte identifiera mig som sjuk, vet inte om det är bra eller dåligt?

Som sjukskriven är livet på dagarna när familjen är på skola och jobb väldigt ensamt och tid för grubblerier och en del sökande blir stor. Tankarna svämmar ofta över och att inte kunna dela dem med någon som förstår en är svårt.

Är det någon mer här inne som har eller har haft  det likvärdigt som har lite erfarenheter att dela med sig av skulle jag bli glad!

 

Hej Teal Bydise!

Det du har liknar mina besvär. Jag har GAD, social fobi och är en HS person. Jag har mycket värk vet inte om det är fibromyalgi, det är ingen som sagt det iallafall. Jag har IBS och är känslig för gluten, men är inte glutenintolerant. Det betyder att jag kan äta gluten i mindre mängder utan att magproblemen försämras. Jag kan äta en knäckemacka med gluten eller en liten tallrik pasta utan att något förändras. Men äter jag mer får jag problem. Jag har testat att vara utan gluten i en månad och då hade jag knappt några besvär. IBS besvären blev lättare också. Önskar att jag hade mer disciplin för att klara det igen!

Jag grubblar mycket och mår dåligt av allt möjligt som jag ser och läser. När jag växte upp fick jag höra att jag inte kunde släppa saker och sådan är jag än idag. Alla jag pratar med tar lätt på saker. Därför är det svårt att prata med andra, det ger inte mig något. Jag har svårt att hitta personer som jag passar med.

Jag har sjukersättning sedan många år tillbaka. Provat på arbetsträning men det fungerade inte för mig.

Jag grubblade lika mycket på den tiden när jag jobbade. Jag hade svårare att somna eftersom jag stressade inför morgondagen och var rädd att jag inte skulle få tillräckligt med sömn och därmed inte kunna koncentrera mig på jobbet. Jag blev mer stressad och led mer av min sociala fobi när jag var tvungen att vara tillsammans med andra. Det var särskilt svårt när de andra var människor jag själv inte hade valt, så som det är på ett jobb.

Är det något särskilt som du grubblar på? Det låter som du har en familj, hur kommer det sig att du inte kan dela det med dem? (om du inte kan det.) Jag har några bekanta men inga nära vänner. Känner mig ensam i det här och hittar ingen lösning.

Jag vet inte om jag identifierar mig som sjuk eller inte. I vissa situationer känner jag mig sjuk när jag märker att de runt omkring är gladare och klarar av saker i livet som jag inte klarar.

Hej Indigo Cudoko

Jag har aldrig haft några större problem med celiaki så som många andra kan ha, kräkningar osv. Jag fick reda på det när jag tog massa olika blodprov i början av min sjukskrivning då det gjordes massa tester. Har varit helt utan gluten i snart två år, märker ingen skillnad men nya prover visar bra resultat. Däremot är ibs värre, det varierar så, blir aldrig klok på vad det är jag kan äta och inte äta…

Jag har familj och pratar mycket med dem, men det är ändå inte samma sak som att prata med ngn som inte upplever livet på samma sätt som en själv.

Jag har några nära vänner och flera bekanta, jag håller ständigt en fasad uppe och lever, i andras ögon, ett ganska bra liv. Dock är jag helt i uppror inombords. Jag har så många tankar som aldrig tar slut. Dock grubblar jag nog inte på samma sätt som du. Jag tänker mer på vad jag gjort och sagt, om det lät konstigt i andras öron, hur kommer de uppfatta mig då osv. Jag blir inte påverkad av nyhetsflöden mm

Jag förstår att det måste vara hemskt jobbigt att känna sig så ensam i detta! Jag fick under hösten gå en bra rehab, Grön Rehab. Det var mkt fokus på utemiljö och natur. Där fick jag bla lära mig att uppleva livet med olika sinnen vilket har öppnat upp hjärnans apotek mkt för mig. Nu njuter jag enormt av att sitta ute och lyssna på fågelsång, se träden grönska och känna naturens dofter. Jag yogar varje dag, yin-yoga, vilket är skönt får både kropp och sinne, då kan jag verkligen slappna av. Jag har även läst en väldigt lättläst bok av Mats Billmark ”Lär dig leva-Mindre stress-Mer närvaro. I den fanns det mkt smått och gott att snappa upp.

Hej igen!

Jag tog prover för flera år sedan när jag utredde mina mag- och tarmbesvär. Då var celiakiprovet negativt. Men det märks skillnad när jag utesluter gluten en period, som sagt.

Jag mår också dåligt av hur andra uppfattar mig. Jag har lätt att läsa av andra och märker i minspel eller kroppsspråk att jag sagt något som de reagerar på. Sedan kan jag grubbla på det länge för det är sällan läge att fråga vad de reagerade på, de har ju inte sagt något. Att vara så medveten är väldigt jobbigt. Det finns knappt något som undgår mig. 🙁 Jag är också extremt känslig för dofter, starkt ljus och ljud. Jag har allt som innefattar en HSP.

Vad jobbigt att din familj och vänner inte upplever samma saker. Jag har väldigt svårt att hålla upp fasader, jag har ingen energi för det. Korta stunder kan det fungera, men absolut inte med vänner. Själva definitionen av vän är för mig en person jag kan vara den jag är utan att känna att jag måste låtsas må bra. Jag har kunnat prata om alla känslor med alla jag har varit vän med och med partners jag blivit tillsammans med. Jag har kunnat gråta öppet och dela sorger. Och de har gjort samma med mig. Just nu har jag ingen sådan person, nu träffar jag mest människor i sammanhang där själva aktiviteten är syftet. De är mer som bekanta än som vänner.

Jag saknar den närheten jag upplevde när jag hade en vän eller en relation. Det är så mycket lättare när allt är tillåtet och när man inte behöver grubbla på om man säger något fel, låter negativ, är ledsen, är tyst eller vad det nu kan vara som inte är tillåtande socialt.

Grön rehab låter jättehärligt. Jag trivs mycket i naturen. Jag läser också psykologiska böcker. Just nu läser jag “lev livet fullt ut” av Eckhart Tolle. Det är en ganska utmanande bok, svårare övningar att anamma än de flesta andra böcker jag läst. Det är mycket som är abstrakt tycker jag. Men intressant!

Yoga borde jag också ta upp igen. Har också provat yin yoga. Det är en utmaning att hålla kvar samma position och nyttigt när man har ångest och bara vill “rusa iväg” för att slippa känna.

God morgon

Ljus, ljud och dofter kan vissa dagar vara outhärdliga för mig…Solglasögon är ett måste så fort solen anas bland molnen…Att gå i varuhus och att sorl och ljud det för med sig är oerhört besvärande och tröttande. Jag får också oerhört svårt att koncentrera mig på sådana ställen.

Det som jag är mest orolig för, är hur jag TROR att andra uppfattar mig. Det är sällan som jag faktiskt märker att någon uppfattar mig på ett negativt sätt dock. Så fort jag är utanför hemmet utan sällskap av någon känner jag mig granskad i allt jag gör, hur jag ser ut, vilka kläder jag har, hur jag går, står, sitter, springer osv…Det tar så mkt energi så jag är konstant utmattad pga detta.

Det är just därför jag gillar yin yogan, man kan inte rusa iväg…Att vara i position så länge var utmanande i början, både för kropp och tanke, nu njuter jag varje morgon av min stund på mattan.

Fysisk närhet har jag inte så stort behov av, däremot är det som du säger, det är väldigt skönt att ha någon nära som man inte behöver lägga upp en fasad för. Då jag har så stora koncentrationssvårigheter så är felsägningar och spontanitet en del av vardagen och det är väldigt skönt när mina närstående förstår mig ändå.

Jag är likadan, måste ha ett par slipade solglasögon med mitt synfel nu på våren. Mina ögon är känsliga för stark sol 🙂

Vad bra att du märker att andra inte ser på dig negativt. Jag kan känna av “vassa” blickar ganska ofta faktiskt. Jag är också väldigt självmedveten och tänker på hur andra ser på mig. Gillar inte att gå längs vägen när bilar kommer emot mig. När jag går över gatan blir jag obekväm när de i bilen tittar just på mig. Då tänker jag på hur jag ser ut när jag går över gatan. Det känns bara så obekvämt på något vis. Ibland tänker jag att jag ska vinka sådär som man ser andra göra. Som ett tack för att de stannar. De kanske tänker att jag är dryg när jag inte vinkar. Sådär kan jag hålla på. Skäms jättemycket för hur min sociala fobi begränsar mig.

Jag trivs bäst med andra som också gör “tokigheter” och som du säger är spontan och säger fel. Jag får panik av att umgås med de perfekta som alltid gör rätt.