GAD, självmordstankar, dödslängtan och barn.

Hej!

Har katastrof tankar 24/7 alla dagar om året. Ibland kopplas de ihop med starka självmordstankar (beroende på vad som kunde/kan hända). Ger en enorm självmordsdrift, panikångest och dödslängtan.

Mycket, eller stort sett allt, kopplas till barnen och om de skulle råka ut för en olycka och avlida. Värst när jag känner att jag pga lathet, ouppmärksamhet, klumpighet, utav tvång, etc skulle kunna vara orsaken till olyckan/döden.

Ex. Lämnade 5 åring ensam på bottenvåningen i 10-15 min. Hon kunde ha satt något i halsen och dött under den tiden. Typisk liten händelse som händer 1-2 ggr dagligen. Sen klassiska saker som med lämnat saxen framme, trädgårdsgrinden öppen (där 5-åringen givetvis skulle sprungit rakt ut på vägen och blivit påkörd och avliden). Allt är farligt och det är mitt fel. Jag kontrollerade inte omgivningen, var lat, ouppmärksam, etc och jag är en mycket dålig förälder, sämst i klassen. Allt kan hända, hela tiden. Får endast ro när vi alla i familjen sover. Dygnet/morgonen börjar med att ett stort ångest-ok kommer direkt med tankar på tidigare händelser (what if x hände i dåtiden). Ältar och maler, plågar alla med mina tankar. Dag ut och dag in. Vet inte hur länge jag orkar mer…

[Green Jolala]

Hur ser familjen ut förutom dig och barnen? Har du partner? Hur är eran relation?

Du verkar ha låg självkänsla. Jobba på den genom övningar som finns på nätet..

Lyssna på poddar som stöttar dina drömmar. Ha mål varje dag.

Det låter jobbigt att känna sådana känslor, har du gått igenom tuffa saker som idag skadar ditt beteende?

Ta hand om dig Kram

Hej fina du <3

Så tufft! Omänskligt att behöva plågas av oro på den nivån varje dag. Vill lyfta bort den bördan från dig och ingjuta en djup ro.

Lider också av GAD. Jag kan nog förstå litegrann om hur din tillvaro ser ut. Jag råder dig att våga släppa på kontrollen. Arbeta på tillit. Jag fattar att du är rädd eftersom barn ju mer eller mindre lever rövare mest hela dagarna och något kan ju ske. Samtidigt gör det ju nästan aldrig det? I snitt känns det som att alla barn är med om något lite större som att t ex bryta en arm? Det är ungefär det värsta som jag hör att andra är med om under en hel barndom. En incident. Då är jag född på 80-talet och vad jag minns var det inte precis några vuxna som “vaktade” en. Tvärtom, var man fri som en fågel. Trots det hände snudd på inget.

En annan sak, ditt barn är 5 år nu. Det kommer bli bättre. Ju äldre denne blir desto mindre oro över sånt som sätta i halsen kommer du att känna. Barnet kommer klara av att ta hand om sig själv <3

Jobba på tilliten till livet och det som sker <3 Våga släpp kontrollen. Ta lite myrsteg.

Hej,

känner igen delar av det du skriver. Tankar som tar över gällande oro kring barnen. Jag har lärt mig ha distans till tankarna och knuffa bort dem så de inte tar över. Och givetvis en helt okej dos kontroll. Mitt enda råd är att söka professionell hjälp för du kommer drunkna och gå under av alla dessa tankar. Dessa tankar som känns som att de ska rädda livet på barnet kommer inte hjälpa någon, allra minst dig tyvärr. Har du någon att prata med som kan förstå dig? Har du någon kontakt på vårdcentralen? Googla vilket stöd som finns på vårdinrättningar i närheten, ibland finns det jättebra kurser eller samtalscirklar som faktiskt kan hjälpa en att få huvudet över ytan.