Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > GAD och social fobi…. Kan jag inte bara få vara som jag är?

GAD och social fobi…. Kan jag inte bara få vara som jag är?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  •  

    Vad kom först? Hönan eller ägget?…. Depressionen eller ångesten?
    Så har jag funderat ofta. Men i mitt fall tror jag att ångesten skapat depressionen.

    Jag är ny här på mind och vill egentligen bara dela med mig lite av mitt livs historia. Kanske det är intressant för någon själ iallafall.

    Mina problem och diagnoser är GAD, social fobi, bulimi, självskadebeteende och depression.

    Jag är en kvinna mitt i livet, med nästan vuxna barn, som hela mitt liv gjort allt för att ”vara normal” och alltid gjort vad som förväntats av mig. Såväl privat som yrkesmässigt. Jag har lidit mycket men inte vågat säga ifrån eftersom jag skämts över mig själv och mitt riktiga jag. Alla jag pratat med om hur jag har det har dessutom alltid gett som svar att ”-det kan man aldrig tro” ”du som är så pigg och glad ut”.
    Ja, man blir skicklig på att hålla god min… Tyvärr.

    För ca tio år sedan gick jag in i väggen. Jag blev allt mer deprimerad. Tänkte ofta på döden och hur skönt det vore att slippa all plåga, men var för feg för att ta det steget. Jag började rispa mig på armarna och sedan låren istället, då det var enklare att dölja (Har dock inte skurit mig på flera månader nu, och det är jag stolt över). Jag fick även problem med maten och är nu fast i en svår bulimi. Varför jag började med de beteendena i en ålder av 30+ vet jag inte. Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt. Det var i den vevan jag fick kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv och efter det så har jag gått på KBT, såväl i grupp som ensam. Jag har gått i samtalsterapi, och jag har testat massor av antidepressiva tabletter. Inget funkar!

    Jag år inte lika illa idag som då jag var utbränd men jag mår ändå inte bra. Min ork och stresstålighet är väldigt låg. Speciellt i sociala situationer. Tillomed en så enkel sak som att vara hemma en dag med sambon suger musten ur mig.

    Jag har varit sjukskriven en stor del av dessa tio år och nu senaste året har jag arbetstränat. Jag klarar knappt två dagar i veckan, ca tre timmar varje gång.

    Varje dag är jag fylld av ångest inför små larviga saker som att jag kanske råkar möta nån i hissen på jobbet som jag måste konversera med…. Ångest! Ett sådant möte innebär ångest under hela tiden mötet pågår. Jag ler och ser glad ut, svarar på tilltal och försöker hitta en följdfråga eller dylikt. Ingen skulle kunna tänka sig att jag just då håller på att lösas upp av ångest. Och det slutar inte där! Efter den korta hissturen bearbetar min hjärna samtalet under en lång tid, in i minsta detalj. Jag bannar mig själv för att jag inte sa si eller så istället…. Osv. Så är mitt liv alltid när jag är i sociala sammanhang. Lite mindre ångestfyllt med anhöriga, men nog så svårt ändå. Och nu börjar jag känna att jag ger snart upp. Jag orkar inte alltid försöka, och ständigt utsätta mig för ångestfyllda situationer i hopp om att ångesten ska minska. Den gör ju inte det. Om det inte har lättat på mer än 40 år, vad är då oddsen att det ska bli bättre? Jag har ju snarare blivit sämre!

    Och att arbetsträna har verkligen inte gjort något bättre för mig. Eftersom jag har svårt för det sociala så känner jag mig ju istället som en hemskt udda typ som sticker ut i mängden. Jag blir ju ständigt påmind om att jag inte är som andra. Och det gör ju knappast depression mildare.

    Så hur länge måste man hålla på och kämpa? Varför kan det inte bara vara ok att man är som man är? Jag vill ju såklart klara av att arbeta, och jag vill ju vara delaktig i att försörja familjen mer än nu, och jag vill orka att resa, träffa vänner, göra roliga saker, men om det inte går… Varför kan det då inte bara vara ok att vara den man är?
    Varför måste man alltid försöka bli något man inte är?

    Finns det fler som känner det så? Eller är alla fullt övertygade om att det går att bli ”frisk”?

    Vill tillägga bara att min bulimi däremot är något jag verkligen VILL få hjälp för… Men det finns ingen :(. Det finns en anorexigrupp, men ingen för oss med bulimi. Och sjukdomarna skiljer sig ju ganska markant ifrån varandra även om problematiken är matbaserad i båda fallen.

    Oj, det kunde ha varit mig du beskrev där! Förutom bulimin. Jag tröstäter ”bara”.

    Vissa dagar har jag så svår ångest för att möta folk att jag håller mig inne fast jag vill komma ut.

    Orken är obefintlig, dottern arg på mig för att jag inte orkar leka och inte orkar säga nej. Allt jag vill är att få vara ifred en vecka. En dag för att sova, en för att få städa upp hemma (kaos i hemmet – kaos i huvudet)

    Utmattning i bakgrunden, del av varför jag förlorade mitt förra jobb och ska nu ut på arbetsmarknaden igen, en stor stress som bara ökar ångesten. Nyligen blivit diagnosticerad med ADHD, ska få träffa läkare i höst och hoppas kunna byta ut mina antidepressiva och ångestmedicin mot någon mer lämpad.

    Helt slut av världen som bara snurrar fortare och fortare, oro för ekonomin och min hjärna som inte längre funkar. Om jag bara fick sova sova tills jag vaknar av mig själv. Skulle väl sova en vecka då… 🙂

    Trådstartaren

    Oj, det kunde ha varit mig du beskrev där! Förutom bulimin. Jag tröstäter ”bara”. Vissa dagar har jag så svår ångest för att möta folk att jag håller mig inne fast jag vill komma ut. Orken är obefintlig, dottern arg på mig för att jag inte orkar leka och inte orkar säga nej. Allt jag vill är att få vara ifred en vecka. En dag för att sova, en för att få städa upp hemma (kaos i hemmet – kaos i huvudet) Utmattning i bakgrunden, del av varför jag förlorade mitt förra jobb och ska nu ut på arbetsmarknaden igen, en stor stress som bara ökar ångesten. Nyligen blivit diagnosticerad med ADHD, ska få träffa läkare i höst och hoppas kunna byta ut mina antidepressiva och ångestmedicin mot någon mer lämpad. Helt slut av världen som bara snurrar fortare och fortare, oro för ekonomin och min hjärna som inte längre funkar. Om jag bara fick sova sova tills jag vaknar av mig själv. Skulle väl sova en vecka då… 🙂

    Att tröstäta kan vara nog så illa. Håller tummarna för att du iom din diagnos nu hittar någon annan medicinering som passar och gör att du mår bättre. Det är svårt att ha barn när man inte är 100 % bra. Jag har haft min veckovis sedan de var ganska små så jag har iallafall haft en möjlighet att vila upp mig en del varannan vecka. Det som stressar mest är det där med att jobba, och ekonomin. Drömmen vore att jobba hemifrån ett par timmar om dagen eller så. Tror jag skulle klara det… Kanske. Men att jobba bland folk går inte. Man orkar inte ha så hög ångest i flera timmar som det ger mig.

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.