Frågeformulär om psykisk ohälsa …missar de alltid?

Satt just å tittade på ett program om psykisk ohälsa där de bland mycket annat pratade om tester man får göra när man hamnade i vården. Fick mig att minnas några av dem jag fick göra i början av min resa i sjukvården. Ett fyra fem sidor långt hur mår du egentligen formulär där man svara på en skala mellan ”jag är glad eller jag vill dö”. Hur ska jag kunna svara på det jag vill inte dö då tar allting slut å jag har mycket att göra än. Men jag orkar inte på gränsen till förlamning. Så var är man då på skalan. Hur ska man då överhuvudtaget kunna svara på ett sådant test? Om jag svara någon stans på vill dö delen av skalan så är det troligtvis en mer rätt beskrivning över hur jag mådde då men då skulle jag ju säga att jag är självmordsbenägen men det är ju inte sant. Jag vill leve men min hjärna vet inte hur och det är därför jag är här.

 

 

Så då är då frågan hur ska man kunna få hjälp/diagnos om man som jag känner att man alltid hamnar mitt i mellan?

Jag tycker att du ska berätta just det här, att när du ska fylla i ett formulär att inget stämmer på dig, att du inte vill dö, men du vill ha hjälp men vet inte riktigt vad för hjälp, om jag förstår dig rätt alltså.

kämpa vidare och försök att prata med någon om det, att du vill prata med någon och inte fylla i ett formulär som det inte finns några alternativ som passar dig liksom.

Vårdpersonal inom psykiatrin uppskattar om du berättar att det är svårt för just dig att fylla i ett formulär. Var ärlig mot dom, så kommer du få hjälp, rätt hjälp.

lycka till!

Tack för svar.

Det gör jag nu….berättar. Men det var definitivt problematiskt när jag först behövde hjälp av vården. För redan frågeformulären antydde på något sätt att jag inte skulle få någon hjälp efter som jag trots allt inte ville dö och då följaktligen inte mådde nog dåligt. Nu har jag i efterhand förstått att det mer var hur jag kände och tolkade det. Men det kan bli fel när man använder fyrkantiga tester, även fast jag förstår att vården behöver värdera det på det sättet (har själv jobbat i vården). Kan dock tänka mig att fler än jag får den känslan framför allt i en så utsatt situation som man är i när man söker hjälp för något så personligt av helt främmande människor.