Jag tror jag hade borderline som ung…Är över 50 nu. Jag hade svårt att få kompisar ville ha djupare kontakt.Våren och sommaren var värst, då kändes ensamheten förfärlig. Jag drömde om kärlek men kunde i te inleda relationer förrän jag var 25.Alla relationer tog slut fort och efteråt blev jag helt förstörd, drack flera gånger i veckan och dagdrömde, kunde inte behålla jobb . Det var inte så vanligt att vända sig till psyk när jag var ung.Kände ingen som gjorde det.Ingen som pratade om personlighetsstörningar. Jag vände mig till psyk för läkarintyg när jag inte kunde jobba. Men fick bara tillfällig sjukskrivning. Pratade med kurator. Fick ingen terapi. Ingen diagnos. Trodde bara att felet med mig var att jag kämpade för lite.Att allt var mitt fel. skämdes jättemycket. Hade ingen kompis som förstod mig. Såg aldrig någon som kämpade med samma saker. Idag är det mer öppet med psykisk ohälsa, när jag var ung var det otroligt skamligt. Minns att jag var livrädd att någon skulle se mig när jag gick till öppenpsykiatrin. Har inte lika stora kast mellan hopp och förtvivlan som när jag var ung. Mår fortfarande dåligt men skadar inte mig själv. Blir inte besatt av killar som jag blev förut. Lite lättare att bli äldre men fortfarande ångest, sömnsvårigheter men som sagt, inte lika intensivt och “galet”.
