Extrem ångest och overklighetskänslor

I lördags kände jag de första förkylningssymtomen och i måndags kväll bröt förkylningen ut ordentligt. Sedan dess har jag haft mer eller mindre konstant ångest. Det kanske låter fånigt att få ångest p.g.a. en förkylning, men för mig brukar förkylningar innebära stora konsekvenser för mitt psykiska mående.

Ända sedan jag var liten har jag, vid just förkylningar, fått hemska overklighetskänslor. Det känns som om jag befinner mig utanför världen, som om jag inte är på t.ex. bussen eller biblioteket, utan bara drömmer att jag är där. Denna känsla förvärras om jag drabbas av lock för öronen. Jag lyssnar aldrig på musik i kollektivtrafiken eller när jag promenerar, eftersom jag då känner mig avskärmad från omvärlden, vilket ger mig extrem ångest. Lock för öronen ger upphov till samma känsla och samma extrema ångest.

När jag får sådan kraftig ångest kan jag även uppleva att jag befinner mig utanför min kropp. Jag kan få så stark ångest att jag inte längre känner min kropp rent fysiskt. Jag kan också få en känsla av att lämna kroppen, vilket är så otäckt att jag inte ens önskar min värsta fiende den upplevelsen. I morse, när jag borstade tänderna, upplevde jag att jag drogs ut ur min kropp, nerifrån och upp. Handfatet kändes längre och längre ner i förhållande till mig. Den här ångesten får jag i stort sett bara när jag är förkyld, eftersom den typen av infektion har en tendens att slå ut hela mitt psyke.

De dagar förkylningen är som värst måste jag stanna inomhus, vilket efter ett par dagar leder till att jag i stället känner att ANDRA människor är overkliga och att JAG är den enda – och DET enda – som existerar i den här världen. Jag behöver visserligen mycket ensamtid även när jag är frisk, men det är jätteviktigt att det blir en balans mellan ensamtid och social tid. Att vara ensam inomhus flera dagar i rad får jag panik av. Bokstavligen.

Jag oroar mig även för att förkylningen har lett till något allvarligare, som t.ex. lunginflammation, hjärtmuskelinflammation eller hjärnhinneindlammation. Jag kan inte sluta känna efter i kroppen.

Efter 3,5 dagar inomhus pallade jag inte längre. Paniken bara steg och steg och jag var tvungen att bryta isoleringen. Nu är jag på väg till biblioteket för att lämna en bok, och om två timmar ska jag träffa min samtalskontakt. Jag hoppas att det kommer att kännas lite bättre sedan. Jag är fortfarande förkyld (även om det börjar gå åt rätt håll) men hoppas att åtminstone trycket över bröstet ska lätta. Jag brukar få sådant tryck när jag har extrem ångest, men är ändå rädd att det beror på något farligt.

Usch, jag mår så dåligt! Jag sitter på tunnelbanan och allt känns bara så overkligt…

Pink.

Onekligen verkar en förkylning vara en tuff utmaning för dig. Pratar du med din samtalskontakt om detta? Vad får du för tips? Vad är mest hjälpsamt för dig när det blir så här jobbigt?

Jag kan också uppleva att de värsta stunderna i mitt liv är de enda verkliga och livet mellan mina flashbacks är mindre verkliga, och till en viss grad är det sant. Allt jag upplever är verkligt och jag tror bara att ibland känns vissa upplevelser mindre verkliga för att mitt psyke jobbar med att relatera till vissa upplevelser som kan vara svåra att acceptera eller ta in.

Hej! Vilken otroligt bra beskrivning av dissociation. Och så himla starkt av dig att berätta om det, och så otroligt envis och modig du är som brottas med detta! Kan du berätta mera om hur du hanterar det? Har du någon idé om varför det är så starkt kopplat till förkylning och liknande? Jag känner någon som fick såna här symptom som barn pga allergi mor acetylsalicylsyra (huvudvärkstabletter) – kan det eventuellt vara ett trauma du har, som aktualiseras av sjukdomsupplevelse?

Jag dissocierade mycket som barn och hamnade ofta i ett tillstånd jag inte kunde ta mig ur, det var oerhört skrämmande, jag fick panik, man tas in i en annan värld, precis som du berättar. Det du skriver stämmer så väl in på mina egna upplevelser men jag fick också en förvrängd upplevelse av kroppen, som att den var jätteliten eller jättestor, att rörelser kändes enormt stora, att armar och ben kändes milslånga. Och jag liksom hörde eller kände någon slags rytm inom mig, nästan som om kroppen försökte nynna en melodi för sig själv för att skapa trygghet. Med tiden blev jag mer van vid det och försökte säga till mig själv: det är inte farligt, det går över.. och det blev lite lättare att stå ut med och även att ta sig ur. För mig blev lösningen att få kontakt med kroppen, jag hoppade runt, viftade med armarna, lyssnade på min egen röst.

Även som vuxen kommer detta över mig (liter av PTSD/CPTSD) när jag känner stark ångest, och jag försöker grunda mig i verkligheten, känna golvet mot fötterna, fokusera på saker, hur de ser ut, hur de känns att ta på, lyssna efter ljud, ta in rummet. Smaka på något, eller helst lukta på något som jag tycker om och känner igen.

För dej är det ju extremt jobbigt att vissa yttre faktorer triggar dissociation. Hjärnan upplever ett hot och liksom gömmer sig i sig själv, försöker ändra på situationen genom att ändra på hur den upplevs.

Nu blev det en massa ord om mej själv, du vet säkert redan att du inte är ensam om detta. Jag följer din tråd, för detta känns superviktigt och jag vill gärna läsa mer om hur du tacklar detta, om du orkar och vill skriva mera.

Allt gott önskar jag dej!!