Hmm jag känner igen det där – jag känner mig ofta ensam i grupper av olika slag. Men jag har på senare år insett att den där känslan av ensamhet kan variera – I sällskap kan den variera alltifrån det starka obehag som jag kände häromkvällen när jag deltog i ett mingel. Det var ingen bra känsla av att inte ha rätt kläder och att människorna hade kontaktytor in i mitt jobb på ett sätt som tvingar mig att vakta min tunga på alla sätt.
När jag var inne i ett förhållande med en kvinna som hade två barn så kunde jag känna mig väldigt negativt ensam men tyckte att det var ok. Jag längtade efter att vara en del och arbetade hårt för att bli det men kände väl att jag inte lyckades hur mycket jag än försökte…
Ibland kan detta utanförskap vara rent mysigt – jag känner mig inte hemma med min sambos familj men inser logiskt att det handlar om att jag inte fick med mig någon manual för hur man umgås i en normal familj. Därför har jag bestämt mig för att inte bry mig så mycket om min känsla av ensamhet. Detta för att jag aldrig känner mig ensam när jag är ensam med min sambo. Då känns det som lättare att inte drunkna i utanförskapet.
Så jag ser fram emot vad ni tänker om ensamhet och har ni samma upplevelse av att den varierar beroende på situation och grupp?
