Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Emetofobi. En parasit som långsamt äter mig inifrån.

Emetofobi. En parasit som långsamt äter mig inifrån.

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
19
  • För första gången så hittar jag ett forum med emotofober som inte är daterat 2008 eller liknande.

    Jag som alla ni är i desperat behov utav hjälp. Men när jag läser igenom denna tråd så känner jag hopplöshet då det verkar som att INGEN av er tycks ha fått hjälp?? Jag har ”sökt” hjälp en gång och det var till ett företag som påstod ha framgång inom emotofobi. Deras tillvägagångssätt var helt enkelt samtal via telefon för en summa varje gång. Då var jag så förblindad och desperat så jag gick nästan vidare med att få deras hjälp men mitt ex stoppade mig och sa att jag inte kunde lite på dem.

    Jag är 36 år och har en dotter ihop med detta ex. Min dotter är 3 år och har aldrig vart magsjuk (peppar peppar) hon har dock spytt 2 ggr. Senast var förra helgen då jag hade henne men det var pga nått hon åt. Det kom så jävla plötsligt så jag hann inte få panik. Men jävlar va det har satt sina spår! Nu tex så sitter jag uppe mitt i natten och är livrädd att min dotter ska spy bara för att hon vaknade och ville upp i min säng och jag tror mig tycka att hon inte är sig själv, men jag är säker på stt det är min fobi som spelar mig ett spratt. VARJE kväll ber jag en bön om att hon eller jag inte ska bli magsjuka eller matförgiftade, och jag är ateist!!

    Jag skäms så över det faktum att jag är livrädd för att hon ska spy och jag är rädd över att jag inte kommer kunna hantera situationen. Det är ju mitt kött och blod, jag skulle kunna dö för henne!!…men likförbannat så sätter min emotofobi skräck i mitt sinne. Hur många av er är män?

    Jag är en man 41 år.

    har haft detta problem sen jag var liten.

    / Torbjörn

    Kära fina, fina människor!! Mitt hjärta blöder när jag läser hur ni har det. Jag har varit där själv. Denna djävulska fobi som tar över hela ens liv.

    Jag har levt med Emetofobi i hela mitt liv. Fram tills jag fick barn var det att jag själv skulle bli sjuk som var värst, nu är det att barnen ska spy. Man känner sig som världens sämsta mamma och jag skäms för att min instinkt säger att jag ska fly istället för att ta hand om mina barn. Jag skäms!!! Men det har blivit bättre! Jag vill bara att ni ska veta att det går! Man kan faktiskt må bättre!
    I mitt fall hände det när jag fick medicin mot PMDS. Den här medicinen tog samtidigt bort min dagliga oro som åt upp mig inifrån. Plötsligt var jag lugn och kunde somna utan ångest varje kväll!
    Jag jobbar fortfarande med att förbereda mig för att kunna hantera magsjuka hemma, men jag känner att jag kan leva ett hyfsat normalt liv.
    Min dotter (15år) har ”ärvt” fobin av mig och jag har så himla dåligt samvete för det. Jag har dock tvingat iväg henne till BUP, hon ska INTE behöva leva sitt liv som jag har gjort. Det är helt uteslutet. Och hon har kommit jättelångt i sin behandling. Nu tittar hon på youtubeklipp varje dag, vilket går bättre och bättre. Min man tittar på klippen med henne eftersom jag inte vågar, är rädd att hon ska känna av att jag också tycker det är otäckt och då bli sämre igen. Har bestämt mig för att börja titta på klipp jag också för att själv ta nästa steg, men HU vad det är jobbigt. Tog två timmar innan jag vågade klicka på en länk häromdagen. Men jag tror på det. Tror att jag behöver avdramatisera själva händelsen och vänja mig vid att bara se det.

    Men till sak: Detta är en av Sveriges vanligaste fobier, det är inte många som vet det. Och när jag läser hur ni blir behandlade och inte tagna på allvar blir jag galen. Jag jobbar som författare och skriver i vanliga fall feelgood. Men jag har verkligen funderat på att göra en bok om det här. Om hur det är att leva med Emetofobi och även vända sig till anhöriga för att upplysa om hur deras närstående känner och hur de ska hantera detta.
    Men jag behöver underlag i form av verkliga berättelser. Jag söker både efter människor som lever med Emetofobi nu men vill självklart jättegärna komma i kontakt med personer som tagit sig igenom det och nu är fria. Skulle ni vilja berätta? Långt eller kort spelar ingen roll. Kanske kan det vara skönt att skriva av sig och då få en insikt i hur mycket den här fobin påverkar ens liv.
    Jag skulle bli jättetacksam om ni vill och vågar berätta för mig om era liv med Emetofobi. Hur ni känner att omgivningen ser på er diagnos. Vilka behandlingar/mediciner ni provat och hur ni känner att detta hjälpt. Vad som helst. Skriv här.
    Självklart är ni anonyma och jag kommer inte att använda era berättelser i någon bok utan ert tillstånd.

    Stora kramar Sara.

    • Detta svar redigerades för 8 månader sedan av en moderator.

    Hej allihopa, jag är 18 år och går på medicinen Fluoxetin Orion 20 mg pga min emetofobi, jag upplever faktiskt inte att den hjälper när det är som värst.
    Jag tror seriöst jag är magsjuk en gång om dagen och jag har trott det ända sedan jag var barn.
    Är det någon som kanske skulle vilja skriva med mig som också lider av emetofobi så jag kan känna att jag inte är ensam om detta problemet, för jag har alltid trott att jag varit den ända som varit så begränsad pga denna jävla fobin.

    Svara på denna om någon kanske har lust så kanske vi kan hjälpa varandra?

    Hej!

    kan bara instämma. Fobin äter upp en inifrån. Är föräldraledig sedan drygt ett år tillbaka och upplever att fobin förvärrats starkt under det år som gått. Alltid varit ett helvete men med barn i förskolan kryper paniken upp i halsen. Tror att mina barn ska kräkas stup i kvarten. Tar oändligt mycket energi.

     

    tror att en av vägarna framåt (åtminstone för mig) är att bryta kontrollerandet i viss grad. Att hålla sig upptagen av annat och att försöka gång på gång att fråga sig själv huruvida ens beteende är hjälpsamt.

     

    Kanske kan vi stötta varandra genom att framhålla sådant i forumet vi gjort trots vår fobi, hur det gick och så vidare? Bara en tanke. Hör av er om nån nappar på idén. Jag är villig att göra typ vad som helst bara fobin blir ett uns mildare.

    Ta hand om er där ute!

     

    Wow, visste inte ens att det fanns ett ord för denna fobi. Har också lidit av detta sen jag varit liten men bara kräkts typ 2 ggr i hela mitt liv? (är 24 nu). Jag gick igenom en riktig dal för ett par år sen där jag höll på att stryka med delvis pga. detta. Började med att jag mådde illa när jag åt, sen före och efter måltid, och sen hela dygnet. Var helt säker på att jag fått ett magproblem och inte kunde smälta maten som jag skulle, så röntgades från topp till tå men allt var prima. Läget blev värre och pga. att jag mådde så illa så blev mat för mig en skräck, och illamåendet utlöste panikångest, och panikångesten utlöste illamåendet så denna mörka spiral gjorde att jag gick ner 20kg (var redan underviktig sen innan) och höll inprincip på att dö av svält. Sjukvården tog mig såklart inte heller på allvar så den dagliga rutinen var att mamma själv fick sätta dropp på mig hemma i soffan varje kväll.

    Den fasta slutgiltiga diagnosen på mig blev ju tillslut panikångest, vilket också ledde till social fobi och paniksyndrom i alla möjliga situationer osv osv… Jag blev en vuxen bebis helt enkelt och klarade inte av att vara själv. Dock med detta fastställandet så fick jag ju börja på antidepp vilket var vändningen för mig. Tog lång tid innan jag hittade rätt sort men Venlafaxin visade sig sammarbeta med min kropp. Blev såklart också remitterad till Kbt i samma veva och har väl inte heller så mycket att säga om den. Idag har jag nästan inga problem att se någon som spyr, ser jag det live ryggar jag undan för rädslan att bli smittad, men min största rädsla är att själv behöva göra det. Så så fort jag känner illamående, kan vara på ett träningspass när jag tagit ut mig lite för mycket, så slår paniken på. Men den är hanterbar. På något sätt känns det som att jag inte kommer bli botad för ens jag faktiskt kräks. Någon som kan känna igen sig i det? Jag kan liksom känna mig cool men det känns som att kvittot kommer inte för ens jag faktiskt har gjort det och ser hur jag verkligen skulle reagera.

    Lustigt dock det där med hur man får denna fobi? Många verkar ju vara som jag att man trots allt inte spytt så många gånger men ändå lever i skräck att uppleva det? Hoppas iallafall inte det är något man föds med, och hoppas inte det är ärftligt.. Att leva med bacillskräck överlag är ju allt annat än kul /Mvh tjejen med ständigt torra händer

     

    Ja jag tror att det i många fall handlar om att man kräkts så få  ggr o därför förstorar upp obehaget.  Kräkas är en väldigt bra mekanism i kroppen att bli av med något dåligt och det känns skönt efteråt när allt det sjuka är borta ,om man tex blivit matförgiftad. Kräkning förknippas ofta med obehag eftersom man kan känna sig riktigt sjuk. Så det minnet kan fastna från när man var liten. Och om man inte spytt på länge kan man ha en överdriven bild av att det är hemskare än det är.Det kanske är det som gör att man blir så rädd? Om man är rädd för andras kräk antar jag att det är lite som bacillskräck?

    Hej herregud jag lider med dig, när jag var mindre kunde jag inte heller äta mamma och pappa fick tvinga i mig mat och varje gång vid skolmaten fick jag kväljningar för jag var så rädd.
    Jag tror det är som du säger att om man har levt ett liv och spytt få gånger i livet så blir man mer rädd för det, jag tex har inte spytt sen jag gick i lågstadiet, jag går i gymnasiet nu sista året.
    Jag kan dock nu mera gå och festa och klubba men jag undviker att gå på toaletten för att inte se eller höra någon som spyr.
    Varje gång jag blir dålig i magen så tror jag direkt att det är magsjuka och då bildar jag den största rädslan inom mig som inte går att förklara hur rädd jag blir.
    När min panikångest är som värst är den inte hanterbar utan då är jag alldeles för panikslagen för att ens kunna lyssna på någon annan.
    Däremot är mitt knep att få bekräftat av någon annan om jag kommer kräka, om jag frågar min mamma tex:”du nu känns det som jag kommer kräkas kommer jag det?” Så säger mamma:”nej det är bara en känsla, du kommer inte kräka det lovar jag.” Då blir jag direkt lugn, så det handlar egentligen bara om att hitta egna strategier på hur man ska hantera rädslan.

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
19

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.