Ärligt talat så orkar jag inte mer. Allt känns så meningslöst och hopplöst, jag skulle bara vilja ge upp. Jag hatar min EIPS diagnos som jag fått, eller typ har fått. Har fått en personlighetsstörning med drag av EIPS för uppfyllde alla kriterier för en personlighetsstörning men inte för en specifik diagnos men var mest lik EIPS så fick typ bli drag av det. Iallafall får jag de där växlingarna mellan olika känslor, där jag är mest lik EIPS och jag är så trött på de. Växlar mellan att må okej och att må riktigt dåligt oftast och det är fruktansvärt jobbigt. Att känna en stark känsla av ledsenhet är fruktansvärt jobbigt.
Jag var nära på att ge upp i torsdags, jag tog fram piller och var så nära på att bara svälja de men innan skrev jag hejdå till alla mina vänner och gjorde video där jag sa hejdå till familjen och innan jag svalde de svarade lite vänner och jag avbröt försöket trots att jag endast bara ville försvinna, ge upp med livet. Allt känns bara skit och är så trött på att må så här, är trött på dessa starka intensiva känslor som gör att jag måste kämpa varje dag. Jag orkar inte stå ut mer som alla säger att jag ska göra för att det kommer bli bättre, men när kommer det bli bättre? Jag orkar inte vänta längre, jag orkar inte kämpa och bara överleva varje dag utan jag vill leva ett liv där jag mår bra och ser just nu att det inte händer. Jag börjar inte terapi förrän nästa år och vet inte om jag orkar kämpa fram tills dess för evigheter kvar. Jag hatar mig själv och livet så mycket just nu och tror min depression är tillbaka. Jag har ingen energi eller motivation just nu till något. Jag orkar inte plugga, jag orkar inte städa eller laga mat. Mycket som jag skulle behöva göra men som jag verkligen inte har ork för och det ger mig bara mer ångest. Känns som jag bara vill gråta hela tiden och orkar inte gråta mer, är inte normalt. Allt känns bara så hopplöst och meningslöst just nu. Känner mig så ensam och som att ingen förstår mig, så är sjukt trött på att kämpa ensam.
Om jag verkligen förklarar läget för skolan och de får reda på att det blir sämre och sämre så kommer de tvinga mig att sjukskriva mig och de på psykiatrin har frågat det. Men det är bara inte möjligt för min del, trots ibland att jag själv tror att jag skulle behöva vara sjukskriven mer för att jag klarar inte av pressen så går det inte för min familj skulle inte gå med på det. De skulle bli så besvikna och jag klarar inte av att göra de besvikna ännu en gång. Så behöver kämpa mig igenom med att gå till skolan, plugga och låtsats som allt är okej, bara bita ihop helt enkelt för att inte visa hur jag egentligen mår. Dock har jag ändå brutit ihop i skolan två gånger men gör allt i min makt för att undvika att det ska ske för att inte bli tillsagd, för där jag studerar får man inte må dåligt till den mängd jag har gjort. Jag kan bara inte misslyckas igen men samtidigt orkar jag inte låtsas längre att allt är bra. De här starka känslorna tar kål på mig och jag orkar inte det längre. Jag vet inte vad jag ska göra längre. För orkar inte ha det så här och känns som vad jag än gör blir inget bättre utan senaste tiden har allt bara blivit sämre.
Vår utbildningsledare, som är som en mentor frågade mig hur jag mådde häromdagen för hon hade hört om de dagar jag mådde dåligt i skolan på och sa att jag mådde sådär, och hon frågade om det är något de kan göra i skolan men jag vet inte riktigt, hade inget svar på frågan då, för vet ärligt talat inte vad de kan göra för att det ska underlättas för mig.
Någon som har EIPS och har tips på hur man kan hantera sina känslor i skolan eller vet hur man kan underlätta det för sig i skolan? För känns omöjligt ibland och är less, Orkar inte längre med detta!!
