Dissociation

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har under hela min uppväxt mått piss. Idiot till pappa som jag älskade högt trots hans kokainmissbruk. Han var aldrig nöjd med mig men min kärlek var gränslös ändå, en kemi hade vi. Jag var han. Han var jag. Så lika. Samma. Fast jag inte lika skadad. Fantastisk mamma. Stöttande och klok som få. Fruktansvärd mobbing genom hela skoltiden. Jag var överviktig och fick höra det kan jag lova.

    Jag hanterade tonårslivet med droger, alkohol, överdrivet mycket sex, överdoser, självskada, 3 självmordsförsök etc. Blev frisk för 2 år sedan efter 8 år av kamp mot deppression och katastrofal ADHD symtom samt uppdelat inre (personlighetsstörning). Blev frisk! Lycklig, kände att jag kunda slåss mot allt som kom i min väg och klara livet med en klackspark. Jag blev volontär och arbetar ideellt + som assistent. Jag gör SKILLNAD. Det betyder allt för mig.

    Sen begick min pappa självmord  i somras. Han hängde sig bakom min farbrors hus. Det var öppen kista(i italien). Där i kistan låg min pappa blå om ansiktet och blod som rann ur näsan. Han såg lidande ut. Han söp sig full innan sa dem. Det var som en mardröm, en skräckfilm och jag kunde inte vakna. Ångesten var extrem.

    Efter detta har jag svårt att hantera vardagen. Jag får flashbacks och ptsd symtom varje dag och mitt uppdelade inre är nu värre än någonsin. Jag har en del av mig som är aggresiv, känslokall och hatar alla människor omkring mig. Sedan har jag detta ledsna barnet inom mig som vill bli kurerad och omhållen. Sedan har jag mitt vanliga jag som är drivande, framåt om än något skadad av stress med minne och orkeslöshet men ändå optimist. Empati bortom denna värld och viljan att förändra världen är extrem.  Just nu känner jag att jag inte kan kontrollera det längre. Det värsta är den aggressiva delen. Den delen har alltid funnits inuti men som en ”tankeröst” i huvet utan att jag agerar på det. Nu BLIR jag den här aggressiva personen. Fattar knappt vad som hänt efteråt. Vågar inte prata med min psykolog pga är rädd för inläggning igen. Hur lägger man ens upp detta för en läkare utan att bli klassad som psykotisk?

    Avatar

    Jag tror att du kan prata med din läkare – du verkar ju ha full verklighets förankring trots dina röster och andra upplevelser. Jag tror att du reagerar ganska sunt på en osund situation.

    Prova och berätta om din rädsla att bli inlagd.

    Skriv mer så lättar du på trycket – för forumet är ju en säker sida att skriva av sig på

    //kram

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.