diagnostiseras med emotionell instabil personlighetsstörning/borderline

Vad är era erfarenheter med detta? Har det hjälpt? Har det uppkommit några negativa konsekvenser av diagnostiseringen? (etc med att ta körkort, få jobb) Hur var processen till att få denna diagnos?

Jag vet att man inte ska självdiagnostisera sig själv, men jag är väldigt säker på att jag har denna diagnos.

Jag känner att jag behöver hjälp eftersom min vardag inte fungerar. När jag känner mig jätteglad eller tom är det helt okej, men sedan kommer dessa dippar under dagen där jag helt plötsligt känner att jag vill dö och jag slutar fungera totalt. Det är mycket tröttsamt och jag vill bara kunna fungera som alla andra.

Men samtidigt är jag rädd för att söka hjälp, eftersom jag är rädd att det ska ställa till det för mig med samhällssaker som att få jobb. Så jag skulle vilja veta om ni som blivit diagnostiserade tycker att det var värt det? Jag skulle även vilja veta hur hela processen gick till, är det bara att ringa sjukvården och be om en utredning? Eller gå till en psykolog och ta upp det där?

Sent svar men om du fortfarande har frågor om detta så kan jag svara lite. Angående körkort kan du behöva ha särskilt tillstånd för det. Själv har jag borderline diagnos och därmed ett villkor på mitt körkort om att jag måste lämna in ett intyg från en psykiatrier var tredje år att jag är fortfarande säker i trafiken. Dock vet jag även en som har borderline som inte behöver lämna intyg så det verkar bero på. Du måste anmäla det när du skaffar körkortstillstånd men dom kommer inte neka dig körkort för det utan den enda konsekvensen det kan ha är att du behöver lämna intyg. När det gäller jobb ska det inte ha någon betydelse. Det enda jobbet jag kan kommer på som du kanske inte kan få arbeta med är polis. Själv är jag undersköterka och jobbar inom sjukvården utan problem samt att jag studerar till sjuksköterska. Har inte haft några problem med att få jobb. Arbetsgivaren får endast reda på att du har diagnoser om du själv väljer att berätta för dom. Att få lägenhet är det även inget problem med eftersom dom inte kollar upp sina diagnoser, dom vill endast veta om du har betalningsanmärkningar eller inte.
Gällande utredning så vänd dig till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning om du redan går på en eller vänd dig till din vårdcentral för att få en remiss till en psykatriskt öppenvårdsmottagning där dom kan göra en utredning. Vissa regioner har även särskilda nummer man kan ringa för att göra en egenanmälan. Vet att Stockholm har detta men har inte koll på resten av landet beroende på vart du bor. Utredningen sker med en psykolog en gång i veckan vanligast och tar några månader oftast beroende på hur mycket dom ska utreda. Om det är något du undrar skriv en fråga om du fortfarande är aktiv.

Hej. Jag fick diagnosen Borederline. Detta gjorde att jag fick hjälp och kom ur mitt “skal”. Det har varit en långprocess men värt det. Jag fick min diagnos hos MBT-teamet och blev även erbjuden terapi hos dem. Men valde tillslut att gå i psykoanalys då jag även blev erbjuden detta. Det rädda livet på mig.

Jag har gått en lång väg för att komma till rätta med mina problem. Läkarna och jag har inte förstått att det är trauman som är orsaken till mitt mående och nu när jag får PTSD-behandling har mitt liv fått rätsida, dvs jag har börjat må bättre. Jag har utan resultat under femton års tid medicinerats med antidepressivt, neuroleptika och ett tag med biploär medicin. Jag har gått psykodynamisk terapi i två omgångar och även behandlats med EMDR, DBT och MBT utan egentlig förbättring.

Ta reda på om du har trauma i botten och börja då där för det spelar ingen roll hur många verktyg du har och hur förnuftig du än är, om ditt nervsystem kidnappat dina beteenden så dina reaktioner bara kommer ur fight/flight/freeze!

Jag har jobbat hela mitt liv och har körkort så borderline har aldrig varit ett problem i de sammanhangen.

w

Anonym skrev:

Jag har gått en lång väg för att komma till rätta med mina problem. Läkarna och jag har inte förstått att det är trauman som är orsaken till mitt mående och nu när jag får PTSD-behandling har mitt liv fått rätsida, dvs jag har börjat må bättre. Jag har utan resultat under femton års tid medicinerats med antidepressivt, neuroleptika och ett tag med biploär medicin. Jag har gått psykodynamisk terapi i två omgångar och även behandlats med EMDR, DBT och MBT utan egentlig förbättring. Ta reda på om du har trauma i botten och börja då där för det spelar ingen roll hur många verktyg du har och hur förnuftig du än är, om ditt nervsystem kidnappat dina beteenden så dina reaktioner bara kommer ur fight/flight/freeze! Jag har jobbat hela mitt liv och har körkort så borderline har aldrig varit ett problem i de sammanhangen.

Intressant inlägg.

Jag undrar om jag förvärvat någon sorts borderline liknande diagnos pga trauman. Jag har dock inte blivit utsatt i hemmet men började från ganska ung ålder. Fick mina första panikattacker när jag var 14 år. Jag kämpar ffa för att få en samtalskontakt och går inte det får jag spara mina pengar å betala min egen terapi. Jag är övertygad om att något kan göras för att förbättra mitt mående på sikt.

Jag kan ha fel, men har inte tillståndet en koppling till djupa tillitsproblem och viss del misstro till andra? Behöver det skett obehagliga saker i hemmet eller omfattas även tex misshandel och mobbing utanför familjen? Detta i kombination med en känslig personlighet och sårbarhet?

Finns enligt nya rön även en stark koppling till Adhd vilket jag också har.

Misstänkte tidigare bipoläritet men blev utredd och fick medicin men det resulterade i att diagnosen blev avskriven från möjliga orsaker till mitt mående. Dock skulle jag gärna testa Lithium då detta skulle vara mitt sista hopp på den biten.

Det som får mig att misstänka borderline är följande:

*Mycket självdestruktiv på olika sätt, dock inte droger, alkohol el dylikt.

* Svart/vitt tänkande finns

* Ostabil självbild

* Extremt låg självkänsla oftast

* Tomhetskänsla har jag alltid haft och velat fylla vilket tidigare påverkade min ekonomi negativt.

* Kan vara labil i humöret.

* Osjälvständig och vill oftast inte vara ensam utan lider mest av ensamhet. Alltid haft ett förhållande på g med idealisering och den biten. Svårt att lämna relationer även vid misshandel. (Kan iofs bero på bedbrytningen av psyket också eller en kombination).

* Svårt att lita på andra så jag pendlar mellan misstro och välbefinnande, ibland på samma dag. Dock inte till överdrift, jag visar oftast inget men misstro följs ofta av tomheten och sänkt stämningsläge. Minsta misstanke om att en vän ska lämna mig ger mig en kvävande ångest fast den inte ens behöver vara befogad. Men systemet står på  katastrof varning och slår på för fullt. Jag kan liksom aldrig ta någon eller något med en klackspark, utan allt blir förstorat. Men över lag har jag alltid levt med en molande ångest i kroppen så jag känner syrebrist nästan. Detta ställer till med problem då jag ständigt behöver bekräftelse och försäkran på att allt är ok i relationen. Det gäller även inom parförhållanden. Jag kan nästan aldrig ta att någon säger att det är okej heller, på en gång. Det brukar inte alltid bli så bra heller.

Ja det var lite, kan bero på många saker iofs har även Ptsd.

Fick poäng på borderline och kommentarer från läkare och psykolog angående detta i en annan utredning. Att jag eventuellt kunde uppfylla diagnosen vid närmare utredning på den. Men man ska uppfylla fler punkter så därför är jag osäker, det kan ju förbättras eller försämras med tiden då det ju är något förvärvat.

Skulle vara intressant om någon ville plita ner några rader. 🙂