Hela mitt vuxna liv har jag tampats med livet o hur jag inte verkar kunna hantera livet.
Drömmar o längtan om meningsfullt jobb som möjliggör aktiv fritid, upplevelser och stabilt boende. Längtan efter stabil o stark relation som är grunden för familj och gemenskap.
De har försvunnit-för jag förstör det jag vill o lever med de jag inte vill.
Efter 2 depressioner o 1 utmattning fick jag erkänna mig besegrad. Jag gör allt jag kan för att få till de jag vill, värna om de viktiga relationerna i mitt liv o behålla jobb men min kapacitet finns inte. Jag misslyckas med arbete, kärlek, företag, äktenskap mm
Istället har jag varit den som lever i utanförskap pga 14år inom psyk och de vet inte vad de är jag lider av. Jag verkar ha lite av allt. Mediciner hjälper ej och den enda erbjudna terapiformen KBT funkar inte för mig när jag är ensam i samhället dvs när jag är utanför sjukvårdens väggar.
Jag är sjukskriven igen sen 2018 o hittills har psyk hittat Depression 2007/2014, utmattning 2012/2018 med drag av GAD-EIPS-Stress men då remisser ej tas emot o behandling nekas så står jag nu i kö för neuropsykiatrisk utredning.
Något som kanske kan förklara Allt.
Känner någon igen sig, som inte befinner sig mitt i det utan är på en fungerande sidan? Kan ni hjälpa mig el tipsa mig om vart jag ska vända mig, stödgrupp, självhjälpsgrupp?
Jag är så rädd att depression 3 står bakom nästa hörn o jag kommer inte klara en till. 2015 tog nästan mitt liv o jag kommer inte klara en sån episod till med sämre förutsättningar då min kropp o knopp är slutkörd av dessa år av kämpande och krigande.
Så när vården inte finns med behandling, hur har du/ni tagit er genom till en fungerande tillvaro med hållbar hälsa, arbetsliv, boende och mellanmönskliga relationer????
Mvh
Utmattad o Ångestfylld
