Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Borderline och Tomhet

Borderline och Tomhet

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Blev diagnostiserad med EIPS/Borderline här om veckan och det är något jag misstänkt ett tag.

    Har även ADHD (ADD) och i så många år har jag haft en inre tomhet som växlat mellan det och depressivt nedstämt mående. Har även depression i någon grad som varierat.

    Finns stunder då jag skrattar, men mest i form av underhållning. Liksom en rolig video eller någon vän som säger nått kul.

    Däremot kan inte minnas när jag liksom kände mig varm inombords och kunde känna mig till ro och behag. Känns som att det goda och nyttiga av känsloregistret är borta eller inlåst någonstans.

    Är det något man kommer känna resten av livet? För så som jag känner så har jag otroligt låg livskvalité och är verkligen något som påverkar t.ex. rutiner också. Liksom belöningssystemet är borta sedan länge. Lyckas man tvätta i tvättstugan så känns det inte märkvärdigt att man varit duktig. Jag ”vet” att jag gjort nått bra, men känner inte av det.

    Har dragit exempel tidigare att låt oss säga att någon ger mig den senaste Iphone gratis. Mitt ”äkta” jag känslomässigt från förut hade ju blivit till mig och liksom känt sånt pirr och uppskattning.

    Som det är idag hade jag blivit besviken på mig själv för att inte ”känna” i en sån situation. Hade förstått i teorin hur snällt det hade varit, särskilt när det är nått extra dyrt.

    Nu för tiden vill jag inte ha presenter vid jul eller födelsedag. En slant kan väl vara nått då jag kan lägga det på något behov. Men det känns av (negativt/deppigt) att få presenter av folk som ger det med en god avsikt och värme som inte når fram. Att jag sitter där och inte kan uppskatta det som någon tagit sig tid och tanke att välja ut åt mig.

    Tanken på dessa situationer gör mig tårögd för ens häftiga humör bidrar även det till att tänka: Ska detta fortsätta livet ut mer eller mindre, så kommer jag inte ”leva” eller ha otroligt nedsatt livskvalitét med lidande. Då blir det svårt att fortfarande vilja stanna kvar i livet.

    Det som håller en kvar är då samtidigt att jag ibland får små motivationsstunder av att vilja påverka samhället till det bättre eller t.ex. jobba som sjuksköterska eller liknande. Blir lite som att jag får leva för andra istället. Något som också håller en kvar är att jag inte skulle våga ta steget att avsluta mitt liv.

    Allra största ankaret är för min mammas skull. Hon som gjort sitt bästa själv att ge mig så goda förutsättningar som möjligt. Skulle ju bli som att slänga allt hennes hårda arbete och uppoffringar för mig i sopkorgen.

    Någon som har erfarenhet av denna tomhet som varat länge men sedan typ att känslorna brutit sig ut ur det där dolda fängelset inom en? 

    Första gången jag är inne här och tänkte skriva av mig lite.

     

    Jag känner igen mig i allt du beskriver.

    Jag behövde hitta rätt sorts terapi och gemenskap. Har alltid hoppats på en mirakelfix, för min del finns det inte. Har gjort stora ändringar i mitt liv och satsar helhjärtat på min hälsa. de saker jag upptäcker ger mig känslor som påminner om hur jag var förr, får högsta prioritet. Önskar att jag kunde ge dig receptet på hur man hittar sig själv bakom fängelsegallret, jag håller fortfarande på att koka ihop det som kommer funka på mig. Det enda jag kan säga, med all säkerhet, är: att det inte alltid kommer vara såhär.

     

    Borderline?? Finns den diagnosen kvar?? Förr i tiden gavs den ofta till patienter psykiatrin inte gillade.

    Själv lider jag av en psykossjukdom och har drag av Asperger/autism.

    Borderline?? Finns den diagnosen kvar?? Förr i tiden gavs den ofta till patienter psykiatrin inte gillade. Själv lider jag av en psykossjukdom och har drag av Asperger/autism.

     

    Nej, idag pratar man väl oftare om emotionell instabil personlighetsstörning i stället för borderline, just eftersom begreppet blivit lite stigmatiserat (och inte säger så mycket). Men diagnosen finns kvar, eventuellt tas den mer på allvar inom psykiatrin idag? Jag har en dotter med den diagnosen, hon har fått väldig hjälp av DBT (dialektisk beteendeterapi), men det har varit en lång resa med mycket panikångest och många ups&downs.

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig i allt du beskriver. Jag behövde hitta rätt sorts terapi och gemenskap. Har alltid hoppats på en mirakelfix, för min del finns det inte. Har gjort stora ändringar i mitt liv och satsar helhjärtat på min hälsa. de saker jag upptäcker ger mig känslor som påminner om hur jag var förr, får högsta prioritet. Önskar att jag kunde ge dig receptet på hur man hittar sig själv bakom fängelsegallret, jag håller fortfarande på att koka ihop det som kommer funka på mig. Det enda jag kan säga, med all säkerhet, är: att det inte alltid kommer vara såhär.

    Tack för din input och din erfarenhet!
    Det verkar som det är ett livslångt arbete för att ständigt hitta en fungerande vardag, och för att hitta det där som gör så man kommer så nära som möjligt till känslorna från förr. Det svåra är väl när man levt med tomheten i ja.. minst 7 år kanske och inte har den minsta aning om vad som kan komma nära det där ”gamla känsloläget”.

    Ganska tufft också när man på detta krånglar med svårbehandlad depression (prövat Sertralin, Escitalopram, Mirtazapin, Voxra, Venlafaxin), ADD som inte är optimalt behandlad ännu då vi prövar ut och det tar långt tid, har uselt tålamod och inte har ett fungerande belöningssystem på detta.

    Blir inte så lätt att ”orka med” ofta då man har svårt att se ett bättre liv framför sig, även om man ska försöka ta dag för dag!

     

    Tack själv för att du fortsatte på tråden. Jag hänger här relativt ofta i perioder. Började med det för två år sedan och det var ungefär då den första påminnelsen om vem jag egentligen är dök upp. Jag kommer från väldigt trasiga förhållanden och som resultat är jag en ganska ovuxen och okomplett person. I kombination med min psykologiska problematik så har jag alltid känt mig ensam på ett sätt. Även frånkopplad min familj. Förstår att din kamp kan kännas hopplös, men jag hoppas att det är en liten ljusning att jag är tacksam bara för att du finns. Jag finner nya sätt att hitta tillbaka till meningen igen och det är människor som du, som får mig att orka med sökandet. Jag förstod inte riktigt hur gemenskap och samhörighet fungerade, tills då jag började känna att jag kanske inte var så ensam. Jag tycker att du kan ge dig själv en klapp på axeln för att du skrev här och mottog svar med tålamod. Jag är inte psykoutbildad på något sätt och är verkligen inte rätt person att bedöma, tror dock att det skrivande du hittills gjort här kan vara det första steget även i din läkandeprocess.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.