Jag har haft min borderline i 6 år, och jag kan fortfarande inte stå ut med alla mina känslor och episoder av totalt mörker, och en fruktansvärd panik.
jag träffade en kille för 8 år sen, vi älskade varandra från första dagen, vi hade något.
vi hade det ganska stormigt, men vi hittade alltid tillbaka till varandra.
för tre år sen fick vi ett barn, en son.
han ville inte veta av mig eller honom, han lämnade.
den dagen dog jag, det ska vara den bästa tiden i livet, men det blev min mardröm.
jag fick förlossningsdepression, och totalt krossad just för min rädsla att bli övergiven.
tre år senare är jag fortfarande lika krossad, arg, ledsen, trasig.
Han är min “favorit person”, ni som har diagnosen vet vad jag pratar om.
testat terapi, mediciner. ingenting gör mig hel.
det känns som att jag kämpar för att överleva varje dag, allt jag vill är att kunna vara glad och verkligen tycka om livet igen.
så fort det känns som att jag har kontroll och är påväg åt rätt håll, så kommer den där jävla paniken och tomheten.
har försökt hitta andra på internet men verkar inte finnas en enda människa och det gör inte min tomhet bättre.
känns som att jag krigar mot mig själv. och det som skrämmer mig är att jag inte vill känna såhär resten av mitt liv. jag är rädd för att inte överleva helt enkelt.
