Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Borderline, ensamstående, och totalt lämnad av precis alla

Borderline, ensamstående, och totalt lämnad av precis alla

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Avatar

    Jag har haft min borderline i 6 år, och jag kan fortfarande inte stå ut med alla mina känslor och episoder av totalt mörker, och en fruktansvärd panik.
    jag träffade en kille för 8 år sen, vi älskade varandra från första dagen, vi hade något.
    vi hade det ganska stormigt, men vi hittade alltid tillbaka till varandra.
    för tre år sen fick vi ett barn, en son.
    han ville inte veta av mig eller honom, han lämnade.
    den dagen dog jag, det ska vara den bästa tiden i livet, men det blev min mardröm.
    jag fick förlossningsdepression, och totalt krossad just för min rädsla att bli övergiven.
    tre år senare är jag fortfarande lika krossad, arg, ledsen, trasig.
    Han är min ”favorit person”, ni som har diagnosen vet vad jag pratar om.
    testat terapi, mediciner. ingenting gör mig hel.
    det känns som att jag kämpar för att överleva varje dag, allt jag vill är att kunna vara glad och verkligen tycka om livet igen.
    så fort det känns som att jag har kontroll och är påväg åt rätt håll, så kommer den där jävla paniken och tomheten.
    har försökt hitta andra på internet men verkar inte finnas en enda människa och det gör inte min tomhet bättre.
    känns som att jag krigar mot mig själv.  och det som skrämmer mig är att jag inte vill känna såhär resten av mitt liv. jag är rädd för att inte överleva helt enkelt.

    Hej!

    Jag läste din text tre gånger och fick tårar. Vill bara säga att du inte är ensam och det finns många män som drömmer om dig. Kom ihåg att du är vekar precis som för och att du har det finaste i värden ” en son”. Hur mår du idag? Har du några planer inför helgen?

    Kram!

    MW😊

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack, betyder jättemycket att höra🙏🏻
    Mår inte så bra, hur mår du?
    blir en lugn helg hemma med sonen, själv då?

    kram!

    Hej! Jag förstår dig. Just nu utreds jag dock för borderline. Denna tomheten, denna känslan att man klarar sig inte utan personen. Känslan att veta att du är ensamt, att du måste göra någonting. Denna impulsiva sidan, iallafall för mig om vad jag ska göra för att slippa bli lämnad. Slutade sådär bra när jag blev lämnad. Jag hoppas verkligen att du fortsätter kämpa för din son. Och det är skönt att äntligen få veta att jag inte känner mig sig ensam. Speciellt med tomheten, den tar död på mig. Jag vet inte ifall det finns någon mening med allt.

    Tack, betyder jättemycket att höra🙏🏻 Mår inte så bra, hur mår du? blir en lugn helg hemma med sonen, själv då? kram!

    Hej!

    Jag är jätteledsen att du inte mår bara, men snart kommer allting ordna sig. Jag är glad att du inte är ensam ” att du har din son vid din sida” även om du inte kan dela med dig med honom, finns han där.

    Jag mår lite bättre, men har fortfarande panikattacker flera gånger om dagen och svimmar varje gång jag känner mig sårad eller arg.

    Jag finns här om du behöver prata ut. Hur mår du och din son?

    Kram!

    MW:)

     

     

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.