Är beredd att hålla med. Kan bara utgå från två jag träffat. Misstänker då att min mamma lider av borderline, och även en kollega jag haft som var mycket problematisk upplevde jag också hade stora problem med sin självinsikt. Både min mamma och den här kollegan ser sig bland annat som ovanligt trevliga individer (goda tror jag båda ser sig själva som, något grandiost) men samtidigt ständigt skadar folk – medvetet då. Och inte sällan heller genom hämndlystnad. Det är något med det där som är sjukt. Fick förklarat för mig en gång att en person med borderline har en mognadsnivå som en 3-åring. Kan hålla med om det. Det är mycket “dumma dig” och slå typ en spade i huvudet på en ifall man gör “fel” . Oftast också över en skitgrej. När jag pratar om rätt och fel med min mamma eller kollegan ser de mycket frågande ut. Jag tycker på fullt allvar att det påminner om en 3-årings mognadsnivå. Det är något med moralen som inte fungerar som den ska. De har fastnat i utvecklingen? Min erfarenhet är alltså att man kan bli utsatt för stora drev av personer med borderline personlighetsstörning. Även förtalskampanjer. Det mesta är svart eller vitt. Antingen är man bäst eller totalt ratad och värdelös. Det finns mycket förakt också hos de här två jag har träffat. Mig tittar de ofta på som om jag vore en insekt. Man kan få värme också, men det är bara om du är idealiserad. När min mamma beskriver sig själv finns det ingen som känner henne väl som håller med. Självinsikten är svag.
Min mamma tycker också att det är omgivning det ständigt är fel på. Aldrig henne själv. Behöver jag nämna att hon vägrar gå i terapi och ta tag i sina problem på djupet?
Ursäkta tonen i det här inlägget, är bara så TRÖTT på den här problematiken och vilken bedrövelse det skapar för de runtomkring.
