Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Bipolaritet och depression (min historia och en vän tack!)

Bipolaritet och depression (min historia och en vän tack!)

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej.

    Jag är en 24 år gammal person, och försöker förstå mig på mig själv och världen jag lever i. Jag vet inte heller riktigt vad jag vill komma fram till i denna tråden eller om den kommer hjälpa mig själv eller andra. Dock hoppas jag nog ändå bara på någon slags reaktion från någon.

    Sedan jag var i mitten av tonåren har livet egentligen inte känts riktigt rätt. Eller jag har hela livet känt mig väldigt annorlunda mot alla andra. Känslorna har varit så mer och fler. Om det nu är ett faktum eller om det är något som pågått i mitt huvud låter jag vara osagt. Än idag vet jag inte riktigt vem jag är och var jag hör hemma. Jag har väl inte hittat vad som är ”normalt” för mig riktigt än. Jag besparar er alla detaljer om min uppväxt, vad jag har varit med om osv. Men jag måste ändå säga att jag haft ett liv fyllt av många underbara familjemedlemmar och vänner, även om jag ofta inte mått bra. Händelser resulterade i att jag blev en rätt så neurotisk och stressad person. Samtidigt var jag en rolig typ och hade många vänner.

    Nu babblar jag även fast jag sa att jag inte skulle göra det. SÅ, från ca 15-16 års ålder började jag drabbas av depressioner, kraftig ångest och oro. Jag orkar inte gå igenom allt. Både för att jag är rädd att framstå som tokig och för att jag är rädd att inte framstå som tillräckligt tokig. Depressionerna kom och återkom, resulterade i en ätstörning, sociala problem, problem i skolan osv osv. Mamma tog mig till psykaktuen en dag då jag inte kunde sluta skaka, gråta och skrika. En evig spiral av olika antidepressiva, tusen olika läkare som inte var speciellt bra, svält, bråk, isolering, överdoserande av mediciner och som tur var en godhjärtad skolkurator som hjälpte mig att stå ut. Tack och lov fick jag hjälp från skolan och gick ut med förvånansvärt höga betyg. Mestadels p.g.a att jag alltid haft enorm press på mig själv.

    Åren efter gymnasiet vill jag inte gräva i, då det ligger så mycket ångest, ensamhet och hopplöshet i dom. Jag började och slutade på universitetet några gånger, betedde mig mot familjemedlemmar, överdoserade medicin och ibland alkohol i hemlighet. Tänkte på döden varje dag, och såg genom mitt fönster hur andra bara verkade leva på. Jag förstod det inte.

    Snabbspolning till nutiden. Jag mådde relativt bra under en period. Flyttade till en ny stad. Träffade vänner. Pluggade. Träffade min nuvarande fantastiska och stöttande sambo (ja, Tinder kan visst fungera!). Flyttade till en ny stad igen där jag nu bor. Började en ny utbildning som jag trivs fantastiskt bra på. Men sen i våras kröp depressionen in i min bröstkorg igen. Det sker inte pang bom, utan det är som att något griper tag i mig och tvingar mig gå ner i en isvak. Hopplösheten och skammen är nog det värsta. Jag är så rädd att såra alla andra förutom mig själv.

    Min depression blev så pass dålig att jag blev inlagd på psykiatriska slutenvården. Där fick jag efter några dagar diagnosen bipolär sjukdom. För första gången i mitt liv tog ett flertal läkare sig lite tid till att se mig. Frågade hur jag mådde, vad som var svårt och verkligen lyssnade. Det kändes så ovant, så bra och så skrämmande. Även om jag hatar det uttrycket så var det som att polletten föll ner. Jag hade funderat på diagnosen tidigare, men trodde mest att det satt i mitt huvud. Att jag i desperation ville finna en lösning. Vilket jag också ville. En i personalen sa till mig att det ofta tar 7-10 år att få sin rätta diagnos. Tyvärr. Jag har fått uppleva det, helt klart. Fått uppleva det som kallas att ”falla mellan stolarna” och brist på kontinuitet. Det som ständigt gnager i mig är skammen att inte hänga med mina jämnåriga. Att vara så trasig och så ung, att jag känner mig gammal. Att ha så höga ambitioner, att vilja bli bäst på något, forska och ägna livet åt att hjälpa andra människor. Men istället är det jag som ligger i sjuksängen och mår skit. Ytterligheterna blir så verkliga på något vis.

    Nu är det november och jag är nyss utskriven efter en andra tur på slutenvårdsavdelningen. Värre denna gång. Depressionen tog mig nästan. Men hjälp det fick jag, och jag är så otroligt tacksam. Tacksam för att jag det senaste halvåret har fått ta del av det bästa av psykiatrin. Mött och möter fantastiska och engagerade människor. Även om jag vet att det är obefogat, så har jag hemskt dåligt samvete för att jag tar av landstingets resurser. Det finns ju dom som har det så mycket värre. Dom som inte har någon och dom som inte klarar sig alls. Jag försöker att lita på vårdpersonalen när dom säger att det är deras jobb och att jag förtjänar hjälp och att må bättre.

    Nu måste jag snart sluta skriva för annars kommer ingen att orka läsa detta. Inte för att jag kräver eller tycker att jag förtjänar att människor ska läsa min text. Om mig. Det vore absurt. Men jag vill ändå sträcka ut en hand. Försöka greppa tag i någon som kanske vill ge några goda råd? Hur man tar sig tillbaka igen. Tillbaka till allt det där som i känns så viktigt och meningsfullt, men samtidigt slåss mot iskallt vatten och mörker. Eller som vill dela sin historia och gråta med mig.

    Det skulle kännas bra att få en vän. En vän som kanske kan förstå mig och hur det känns att vara på botten. Även om jag har tur att ha några människor i mitt liv som förstår mig, så förstår inte alla. Och alla förstår inte det djup som jag känner.

    Finns du där?

     

     

     

    Intressant att läsa din text. Jag vet inte om jag kan förstå hur det är att vara på botten men jag är intresserad av att höra dina tankar om saker och ting.

    Som en av livets odd fellows så är nyfiken på vilket sätt kände du dig annorlunda under din uppväxt och i skolan? Den beskrivning känner jag igen från mitt eget liv…

    Vad är besvärligast just nu och vad är bra just nu?

    Du visar ett drag som jag tycker är spännande; Du är helt medveten om att du måste ha hjälp för att klara dig samtidigt som du har dåligt samvete att du får den hjälp som du behövde… Jag ser det ofta hos människor att de har en tendens att ha dåligt samvete… föremålet varierar för varför de har dåligt samvete men det finns där.. Hmm vad tror du att det beror på att du har dåligt samvete för vården?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.