Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Bipolär depression. Hjälp?

Bipolär depression. Hjälp?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är 25 år och lever med bipolär sjukdom. Att leva med detta är ungefär som en berg och dalbana.

    När en ”frisk” person är som allra lyckligast. En sån dag för mej som har en bipolär sjukdom är som en vanlig vardag. Sånna dagar tar man vara på. Varje kväll när man somnar så önskar man att varje dag var som en normal vardag.

    Men så kommer dagarna när allt känns svart. Jag sitter och planerar hur min begravning ska vara, vilka låtar som jag vill ska spelas på min begravning. Tänker på vad jag ska skriva i dessa hejdå brev till mina nära och kära. Att jag bara vill ge upp livet. Lämna den värld.

    Jag har en liten flicka som är 5 år. Hon är mitt allt. Min flicka har skilda föräldrar. Man känner en sån otroligt stor skuld över detta att hon har skilda föräldrar. Hon är den starkaste lilla människa som finns i mina ögon. Hennes pappa och jag har god kontakt. Så inget tjafs och trams ifrån våran sida.

    När jag har min flicka, och jag känner att nej idag mår jag inte bra alls. Har svårt att hålla humöret uppe, har svårt att sluta tänka på va skönt de skulle vara att lämna denna jord… När jag har sånna där dagar så Ringer jag direkt till min flickas pappa och säger att jag inte mår så bra idag. Han kommer och hämtar min flicka direkt. Jag vill aldrig visa mitt barn att jag mår dåligt eller att jag är ledsen, jag har alltid varit en sprallig mamma som är med och leker. Nu sitter jag och ler här i skrivandes stund, häromdagen så sjöng jag en sång högt för min dotter när vi var inne på affären och hon tog sina händer emot min mun och sa tyst nu mamma! Det är jätte pinsamt………

    Nu till det jag igentligen vill skriva och fråga om. Jag vet att jag behöver hjälp innan det är försent. Mina planer att försvinna här ifrån är starka. För cirka ett halv år sen gjorde jag ett självmords försök. Jag blev inlagd några dagar på psyk.. När jag kom in till mitt rum så frågade en personal om jag har några sladdar i min väskan och sa eller du kanske inte tänker på att ta livet av dej längre och skrattade….

    Jag har nu gått hos en psykolog varannan vecka i snart 5 månader. Men jag känner att det är inget för mej. Vi sitter inte och pratar om livet så direkt, utan det är mest prat om vad ångest igentligen är, hur vi tänker, hur hjärnan fungerar, frågor kring om jag har svårt att gå ifrån spisen, eller om jag måste känna på dörren flera gånger om den är låst osv…..

    jag känner att det verkar inte finnas någon seriös hjälp. Någon som tar en på allvar. Jag är inte en person igentligen som är öppen om mina känslor, håller helst allt inne för mej själv.. Som jag skrev att en personal sa ”eller du kanske inte tänker på att ta livet av dej längre och skrattade”.. det känns verkligen meningslöst, jobbigt och pinsamt att ringa till psykiatriskt öppen vård här jag bor.

    Om det finns någon här som läser detta hur gick ni tillväga när ingen tar en på allvar?????

     

     

    Hej Green Pocifi

    Jag har själv diagnosen cyklotymi, en form av bipolär typ två och det har tagit mig flera år att ta mig hit via många vårdkontakter.

    Jag gick till slut till en privat KBT psykolog, efter att mina föräldrar sa att de betalar det (de har hjälpt mina syskon ekonomiskt och ville ge mig något, jag fick en ny soffa och detta) som förändrade mitt liv. första samtalet frågade hon om det gjorts någon bipolärutredning, jag sa nej och samma vecka ringde primärvården igen och efter åtta månader fick jag min diagnos. En annan antidep, venlafaxin, och regelbundna kontakter med psykläkare då medicinering är väldigt känsligt med bipoläritet.

    Jag sökte ingen hjälp själv, det var för andras skull, jag gick till mina samtal för att min fästman mådde bättre över att veta att jag gick till någon. min kontakt på ätstörningsenheten var verkligen rätt människa på rätt plats och jag arbetade igenom mina kroppstankar men där fick jag inte stanna kvar då det inte var ätstörning jag hade.

    Även hos den enligt mig dåliga kuratorn på vårdcentralen kan jag nu i efterhand se att det hjälpte. Det var först hos den privata psykologen som jag pratade om att det inte kändes som att det gick framåt och hon kunde påpeka alla saker som faktiskt hade gjort det sen jag började hos henne. Så jag rekommenderar att prata om hur du känner inför din vård med din psykolog, det är din tid! Och att förstå hur hjärnan fungerar, varför vi biolära tänker som vi gör, hur ångest funkar, det gick jag igenom också och det hjälper att ha det som bas för terapin. Sen se över mediciner och dos, du kan ha rätt medicin men fel dos just nu, bipolaritet pendlar ju.

    Det känns alltid hopplöst att ha kontakt med vården, jag känner mig skamfylld och misslyckad, men jag gör det för de människor jag älskar och även om det inte blir bra har det ALLTID, även när jag fick skitmedicin utskrivet och sen ett tack och hej, blivit lite bättre. Även om jag först sett det i efterhand.

    Hoppas detta hjälper

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.