Jag vet inte längre. Ja jag döljer mitt ansikte när jag är ute, jag är så rädd att någon ska tycka att jag är oattraktiv. Vilket alla gör ändå. Åka buss med ”mitt emot” säte ett helvete dem mitt emot håller sig för skratt eller rynkar på ögonbrynen , eller bara stirrar . Jag är samma person som blivit uppraggad av killar tusen gånger ( ja överdrift men men )
jag fattar inte vad som hänt, jag har gått upp fruktansvärt mycket i vikt, det är väl därför raggningsförsöken uteblir numera,
jag vaknar , tittar mig i spegeln och det på riktigt rör sig, mitt ansikte rör sig min näsa kan bli större mina ögon kan bli mindre och fulare. Jag tvättar ansiktet och börjar sen sminka mig ( efter återfuktning) vips jag blir som en människa jag kan visa mig bland folk, men det är fruktansvärt skört. Jag vill aldrig stå ansikte mot ansikte med folk
jag vet att jag är ful, men jag brukade vara vacker, jag fick komplimanger, alltså otroliga komplimanger om mitt utseende, är jag inte samma person? Jag blir galen av denna sjukdom, jag vet att jag är sjuk i BDD ,har varit sen 12 års åldern, det är inte normalt att tänka på utseendet k o n s t a n t. Och då menar jag verkligen k o n s t a n t. Hela tiden. Jag GÖR saker under dagen , men jag har det i bakhuvudet hela . Jävla. Tiden.
skuld skam djup ledsamhet depression, det är vad jag tror kan utlösa sjukdomen/ störningen.
men jag är så förvirrad … det går inte att bryta sig loss från sjukdomen.
det går heller inte att säga .-du är ju fin! Det håller i några minuter eller ibland timmar sen kommer fulheten, jag tänker kan det vara en omedveten bestraffning mot sig själv. ? Jag har varit med om otroligt traumatiska saker som barn, jag har skuldbelagts för folk som skadats osv …
vill inte bli för personlig så säger inte mer om det,
den här sjukdomen förstör mitt liv.
