Fick diagnosen autism tidigare i år, anat det ett tag, men var trots det oerhört svårt att förstå att jag har det, efter ett helt liv hittills odiagnostiserad och har lidit enormt.
I mitt liv så har jag heller ingen person som stöttar, eller finns där. Dagarna är tysta, om jag själv inte pratar. Det kan gå veckor innan jag pratar med en person. Att ha autism, och redan känna att man inte passar in, till att också inte ha någon person som bekräftar att jag finns.
Familjen bryr sig inte, varit dysfunktionalitet sedan länge. Inte ett sms som frågar hur man mår, ingen som hörda av sig när jag fick min diagnos, ingenting.
Så van att leva själv, men ibland har jag svårt att finna mening med allt. Ska jag bara existera i en tomhet som inte ger mig mer än vad jag själv lägger till. Har tänkt att det skulle vara skönt att bara få försvinna, slippa ensamheten, det obekväma i att inte passa in i samhället och bara låta allt ta slut.
