Jag har svårt att förstå varför detta är ett så stort ämne i mitt liv. Varför betyder sötsaker och mat i allmänhet så mycke för mig. Jag har så mycket annat i livet som jag älskar men som jag nästan förlorar pugrund av denna störningen jag har. Varje gång jag är i matbutiken eller i en galleria så vill jag köpa något gott med mig hem. Det kan antingen handla om att jag känner mig deppig och ser de som att jag köper de som tröst. Men jag får även tanken på en bra dag att jag köper hem något nu när jag ändå är här och kan då framkalla sug efter de. Det har också sen jag varit liten blivit förknippat med film och myskväll, så har svårt att se film utan något att mumsa på. Och sen alla ska jag ska jag inte diskussioner som jag har med mig själv med jämna mellan rum. Som idag när en kollega bjöd på delicatobollar på fikat på jobbet. Första tanken va
– va skulle dom andra tänka om jag tar först när jag redan är överviktig. – Jag vågar inte ta om inte dom andra gör de- men om du inte tar så kanske du köper en hel ask sen. – tänk om du tar en men känner sån craving för mer att du ändå köper mer sen.
Ja diskussioner som dessa händer ofta med mig själv, de ger stress, ångest, depression och jag kan ju inte direkt säga att mitt självhat minskar. Jag blir mer och mer självmordsbenägen när jag inser att jag alltid aggerar på ett sätt som gör problemen och livet värre.
Denna gången tog jag ingen. Jag blev irriterad för att jag insåg att jag knappt varir me under samtal med kollegorna då jag hade detta i huvudet. Måste de vara så jävla sjukt. Varför är de så viktigt, igår t.ex så satt jag hela kvällen i mitt hobbyrum och målade en tavla, jag hade inget godis, och hade inte heller tanken på godis. Jag va lycklig utan ett tag. Jag ser på människor runt omkring vara kroppar är betydligt lättare och jag önskar jag hade kunnat ha en hälsosammare kropp. En som mina knän orkade bära m.m men jag kan inte ge upp detta, jag verkar inte heller kunna beskära ner de. Friheten av att ta vad jag vill när jag vill har väl alltid varit en trygghet, med tanke på att min psykiska diagnos och allt där i mellan alltid varit ett helvete att leva me.
