Är jag bipolär?

De senaste 8 åren har jag haft 7 depressioner, alltså ca en per år. Ibland har jag ändå kunnat fungerat som vanligt, ibland har jag inte fungerat alls. Nu det sista har jag inte fungerat alls.
Allt är så rörigt att förklara, men jag börjar misstänka att jag är bipolär.
Första gången jag fick ssri, sertralin så hade jag en vaken-natt första natten med medicinen. Allting fick färg, jag kände hur humöret vände. Omgivningen fick verkligen färg och blev tydlig. Som att sätta i ett par linser efter att man gått utan ett tag. Jag var tvungen att gå runt i rummet, gestikulerade, mumlade högt för mig själv, tankarna rusade fram. Sedan gick det över och jag var ganska nere igen. Sedan har jag ätit sertralin i åtta år och blivit deprimerad om och om igen. Ibland höjt dosen, ibland sänkt. Slutade med medicinen i somras. Mådde bra (kanske till och med jättebra, hade inga utsättningssymptom alls). Sedan blev jag deprimerad igen. Fick sertralin på nytt och insättningssymtomen gick inte över på över 7 veckor. Hade ångest, så att jag ville krypa ur mig själv. Kunde inte ligga still utan att röra på benen. Vissa nätter kunde jag inte sova, kunde knappt stänga ögonlocken, kändes som att jag hade ett ljus i huvudet. Upplevde ibland på ett konstigt sätt hur jag kunde vara ok ena timmen och fundera över om jag verkligen mått så himla dåligt egentligen, till att nästa timme verkligen KÄNNA hur depressionen bara kom och la sig över mig igen. Ibland tankerusningar. Samma grej med att världen får färg inland. Ibland i dimma, ibland ser jag och tar in allt!
Nu har jag precis övergått till ecitalopram, väntar och ser hur jag blir… just nu (dag 2) känner jag mig inte alls deppig. Lite lite stress i kroppen.

När jag tänker tillbaka så kan jag komma ihåg hur jag 2016 vände från deprimerad till taggad på livet på mindre ett dygn. Detta lyckliga tillstånd höll i sig i över en månad. Var deprimerad på morgonen, men gick på krogen på kvällen. Inledde en homosexuell relation (är hetero?), träffade också en annan kille samma kväll. Skaffade många nya vänner (och jag är vanligtvis introvert) som jag senare inte orkade hålla kontakten med. Var ofta på krogen. Pratade, skämtade, provocerade. Studierna gick fantastiskt bra. Älskade att vara provokativ. Kunde bli irriterad, skälla ut människor och känna att jag gick igång på det. Kommer också ihåg en kväll/natt när jag dygnade. Skrev en provokativ inlämningsuppgift (skolarbete) som jag funderade på om jag skulle publicera i Metro, fantiserade kring alla positiva reaktioner som jag skulle få. Slog samtidigt in julklappar till alla i familjen (hatar köpa presenter och undviker det så långt det går), chattade med en ny kompis väldigt intensivt, flera timmar, jag vet inte. Skulle sova men var som ett ljus i huvudet så jag gick upp och fortsatte skriva på inlämningsuppgiften.
Den homosexuella relationen tog senare slut. Hade aldrig blivit något seriöst, jag tyckte mest det var kul. Men jag blev så himla sårad. Skrev långa brev till henne för att få henne att känna skuld. Hon berättade senare att hon inte kunde vara med mig för att jag gav henne ångest, att jag var för elak även om det bara var skämtsam elakhet, enligt mig.

Har också andra perioder när jag plötsligt känt mig oerhört illa behandlad av familjemedlemmar. Några dygn senare kommer jag inte ihåg varför. Sedan ert år tillbaka tröttnade min bror på det, vi har knappt någon kontakt nu.

Aldrig varit inlagd. Inga självmordsförsök. Planerat för självmord en gång, aldrig berättat dör någon.

Skäms över mig.

I vanliga fall är jag lite blyg och försiktig. Har aldrig haft någon seriös relation, tycker det är svårt att träffa nya människor. Jag brukar ses som pålitlig, omtänksam osv. Omtyckt på arbetsplatser. Så jag känner inte igen mig i hur jag ibland har fungerat. Blir också orolig över att jag fått såna konstiga biverkningar av sertralinet.

Kan det vara så att jag är bipolär? Jag känner ju mig isf ganska medveten om det? Jag har aldrig förstört min ekonomi eller så. Folk har nog mest sett det som charmigt att jag som annars är mer inbunden blir mer provocerande. Jag känner mig medveten om sociala gränser men vill tänja på dem i perioder. Vet nog ändå när jag går för långt?

Tycker det här är jobbigt att prata om inför vårdpersonal eftersom jag skäms så mycket. Är också extremt rädd för att jag hittar på. Vet inte vad jag känner och tänker och det går bara så himla mycket upp och ner.

 

Det kan också vara så att du har säsongsdepression. Jättemånga upplever att de mår sämre en del av året jämförelsevis. Jag brukar må sämre inför sommaren omkring vår och så vaknar jag liksom till kring höst när det blir kallare.