Ibland när det har varit för mycket av någonting (t.ex. för mycket att göra, för många negativa händelser, för många intryck et c.) kan jag uppleva att det är ett genomskinligt glas mellan mig och resten av världen. Tänk er ett jättestort dricksglas som är vänt upp och ner. Därinne finns bara jag och min ångest. Allt känns annorlunda och jag kan t.o.m. bli lite paranoid. Igår när jag duschade fick jag t.ex. känslan av att det stod någon på andra sidan duschdraperiet, men när jag tittade efter så var det såklart ingen där. Jag bor ensam med min katt och är noga med att låsa ytterdörren. De två senaste nätterna har jag dessutom sovit med uppdragen rullgardin och med en ljusslinga tänd. Det har jag gjort för att jag annars upplevt glaset alltmer tättslutande, som om jag varit den enda människan i världen.
När jag upplever att jag befinner mig inuti det jättelika dricksglaset försöker jag alltid ta mig utomhus. När jag får se att andra människor, och djur, lever sina liv precis som vanligt så kan ångesten ibland minska. Igår gick jag en promenad och såg då att omgivningarna var helt oförändrade. Människor gick och handlade lördagsmys precis som vanligt, gick till pizzerian precis som vanligt, och promenerade med sina hundar precis som vanligt. Ändå kändes allting annorlunda och avlägset, som om det hände i en värld utanför min, utanför det där jättelika dricksglaset. Ångesten kvarstod och jag befinner mig fortfarande i glaset.
Den här känslan är så sjukt obehaglig! Vad har ni andra gjort för att bli av med den?
