Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Är det här derealisation?

Är det här derealisation?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Ibland när det har varit för mycket av någonting (t.ex. för mycket att göra, för många negativa händelser, för många intryck et c.) kan jag uppleva att det är ett genomskinligt glas mellan mig och resten av världen. Tänk er ett jättestort dricksglas som är vänt upp och ner. Därinne finns bara jag och min ångest. Allt känns annorlunda och jag kan t.o.m. bli lite paranoid. Igår när jag duschade fick jag t.ex. känslan av att det stod någon på andra sidan duschdraperiet, men när jag tittade efter så var det såklart ingen där. Jag bor ensam med min katt och är noga med att låsa ytterdörren. De två senaste nätterna har jag dessutom sovit med uppdragen rullgardin och med en ljusslinga tänd. Det har jag gjort för att jag annars upplevt glaset alltmer tättslutande, som om jag varit den enda människan i världen.

    När jag upplever att jag befinner mig inuti det jättelika dricksglaset försöker jag alltid ta mig utomhus. När jag får se att andra människor, och djur, lever sina liv precis som vanligt så kan ångesten ibland minska. Igår gick jag en promenad och såg då att omgivningarna var helt oförändrade. Människor gick och handlade lördagsmys precis som vanligt, gick till pizzerian precis som vanligt, och promenerade med sina hundar precis som vanligt. Ändå kändes allting annorlunda och avlägset, som om det hände i en värld utanför min, utanför det där jättelika dricksglaset. Ångesten kvarstod och jag befinner mig fortfarande i glaset.

    Den här känslan är så sjukt obehaglig! Vad har ni andra gjort för att bli av med den?

    Hej,

    Jag upplevde samma sak under en period när jag plågades av väldigt mycket ångest och stress. Jag kunde plötsligt känna att världen inte var riktigt verklig på något sätt, det fanns en glasvägg mellan mig och allt som skedde runt omkring. Ibland gav det mig panik för att jag var rädd att känslan aldrig skulle släppa.
    det som hjälpte mig var att lägga mig ne eller sätta mig någonstans lugnt, bara bort från allt. Andas och liksom hitta mig själv, prata med mig själv i huvudet liksom. ”Jag är här, det är bara tillfälligt, det är stress” ibland visualiserade jag en fyrkant och följde kanterna, stannade upp lite vid hörnen och fortsatte sedan vidare runt kanterna. Det hjälpte till att få mig att landa i verkligheten igen.
    Kom ihåg att det inte är farligt, du håller inte på att bli knäpp. Det är stress och ångestutlöst. Till slut försvann det mer och mer och nu kommer det nästan aldrig.

    Trådstartaren

    Hej, Jag upplevde samma sak under en period när jag plågades av väldigt mycket ångest och stress. Jag kunde plötsligt känna att världen inte var riktigt verklig på något sätt, det fanns en glasvägg mellan mig och allt som skedde runt omkring. Ibland gav det mig panik för att jag var rädd att känslan aldrig skulle släppa. det som hjälpte mig var att lägga mig ne eller sätta mig någonstans lugnt, bara bort från allt. Andas och liksom hitta mig själv, prata med mig själv i huvudet liksom. ”Jag är här, det är bara tillfälligt, det är stress” ibland visualiserade jag en fyrkant och följde kanterna, stannade upp lite vid hörnen och fortsatte sedan vidare runt kanterna. Det hjälpte till att få mig att landa i verkligheten igen. Kom ihåg att det inte är farligt, du håller inte på att bli knäpp. Det är stress och ångestutlöst. Till slut försvann det mer och mer och nu kommer det nästan aldrig.

    Vad skönt att du blev av med dessa otäcka känslor! Jag har haft dessa känslor mer eller mindre konstant i lite drygt en månad. Jag har kommit fram till att de antagligen har sin grund i att det är för högt tempo på min utbildning och att jag därför inte får den vila och återhämtning som jag behöver. Brist på just vila och återhämtning är nog boven här.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.