Är det han eller jag??????????

Vet ni… jag kan inte säga att mitt ex är psykopat eller narcissist eller whatever.

Men jag vet att jag mår fruktansvärt dåligt idag.
Magkatarr, halsbränna, trött, ledsen, förvirrad och mardrömmar.

Det kanske t.o.m. är JAG som är narcissist eller störd på något sätt??
Jag har ju endel i bagaget. Min mamma har iaf någon typ av störning. Jag har blivit ” mobbad ” av min mamma sedan jag var liten.
Aldrig en kram eller omtanke på något sätt. Jag har aldrig fått höra att hon älskar mig.
När jag i tonåren började ifrågasätta hennes beteende så gav hon sig på mig och slet i håret så tussarna rök och sedan pratade hon inte med mig på dagar, tills jag bad om förlåt ( fast jag tyckte hon borde gjort det). Jag minns inte att hon tog hand om mig när jag var sjuk ens.
Min pappa stod på min sida och kritiserade hennes beteende mot mig. Det ledde till bråk- stora bråk- och då var mamma sur på mig efteråt. Vid något tillfälle skrek hon även: ” Vi ska skiljas- och det är ditt ( mitt) fel!” Jag hatade mig själv då.

Jag var ” ful” enligt min mamma, och det är så jag ser på mig själv idag.

Mina två syskon däremot var hon fin mot.
Jag minns en gång när jag fyllde år och det blev ett jättebråk den dagen så jag slutade ledsen. När min syster som är 5 år yngre fyllde år två dagar efter blev det också bråk. Min mamma sa då att” bråket förstörde ****** födelsedag “. Men att min födelsedag blev förstörd det var inget.
Ja… jag skulle kunna dra många exempel. Men det skulle bli en hel bok. Ni förstår säkert lite hur det sett ut.

Men sedan har jag också haft svårt för att lita på människor.
I nära relationer har mitt problem varit att jag blivit svartsjuk. ( Fast egentligen med rätta)

I min första relation var jag det. Men då älskade han också att göra mig svartsjuk, vilket jag också fick kommentarer om från två av mina vänner. Med min andra kille aldrig svartsjuk. Med två killar där relationerna höll 4 resp. 7 år i början men inget sedan. Alltid jag som lämnat av olika anledningar. Men bekräftelse har jag alltid behövt i mina relationer.

Eftersom jag själv tänker att jag är ful och dålig, så tror jag helt enkelt inte att någon kille stannar hos mig, utan lämnar mig om något bättre dyker upp. … och alla är bättre och finare i min tankevärld. Så självklart kommer jag bli lämnad. Så kommer svartsjukan om jag märker uppskattning av kvinnor hos den jag är med. Men jag har aldrig kollat mobil, datorer mm i syfte att snoka. Det är jag glad över.

Däremot nu i min sista relation så checkade jag honom på fb , men bara för att jag kände att något stämmer inte och jag ville inte lägga en minut till på en knäppgök… Men tänk om det är JAG? JAG som gjorde så att han blev som han blev ??

Jag hade egentligen bestämt mig för en lugn och skön sommar helt ensam med barnen. Odla på balkongen, vandra i fjällen och bada med barnen.
Jag hade lämnat dejtingapparna för gott.
Men så plingade till i mobilen. Han hade hittat mig i en facebook-grupp och fastnat för mig.

Jag var skeptisk till att ses först eftersom jag var utmattad och galet trött på konstiga karlar.
Men han verkade väldigt trevlig, varm och vi delade många intressen och värderingar.

Så efter två veckor satt jag på tåget upp för att ses första gången.

Jag minns att jag blev ledsen över en kommentar om ett foto jag skickat redan på vägen upp och jag var nära att vända.

Men han lyckades övertala mig att komma ändå. Tänk om jag vänt den gången!

När vi träffades på tågstationen så charmade han mig totalt !
Han var ett stort solsken och kunde inte släppa mig. Det kändes som om vi bara varit ifrån varandra ett tag.

Förhållandet avancerade i en rasande fart och på andra dejten tyckte han att vi passerat dejtingstadiet. Hej vad det går tänkte jag, men var glad att han verkligen verkade seriös.

Jag fick många, låånga, kärleksfulla sms varje dag och omtanke, bekräftelse och massa uppskattning. Jag föll pladask kan man säga .

Jag ska erkänna att jag gjorde lite forskning om honom på Facebook, eftersom det var mitt enda sätt att veta mer om vem han var, 38 mil ifrån mig. Jag var trött på konstiga karlar och tänkte inte slösa en minut till på en sådan.
Kalla mig stalker om ni vill men jag ser det som likställt en kreditupplysning eller att fråga vänner om killen man har för ögonen.

Jag blev fundersam när jag såg att väldigt många tjejer fått ♥️ – och alla väldigt unga och attraktiva. Även kvinnliga kollegor hade fått flirtiga kommentarer.

Jag frågade faktiskt om det i början och fick förklaringen att de inte betydde något men alla hade stöttat honom när han skilde sig från sin fru som han haft i 17 år och som misshandlat honom psykiskt. Tydligen var hon paranoid – narcissist. Om det vet jag inget men idag undrar jag vem som var egentligen.

Jag märkte också att han tittade efter och hejade gulligt på attraktiva kvinnor.

En relation med en 27- årig tjej hade han också haft ett par år innan och de hade viss kontakt än men hon var tydligen bipolär.

Vid ett tillfälle när jag lånade hans mobil för att fota ett vattenfall på en av våra många fjällvandringar såg jag att tre tjejer fanns i chatbubblor. En av de var 27- åringen. Jag blev ledsen och undrade vad de hade för slags kontakt nu, och tyckte att om de nu bara var vänner så gjorde det väl inget om han visade mig vad de skrivit. Då skyndade han sig att radera den konversationen.
Jag sa att det där gjorde mig bara mer misstänksam.

Efter det blev jag svartsjuk kan jag säga. Kände ingen som helst tillit och egentligen borde jag avslutat där och då. Men vi hade det ju så underbart. Jag var ju hans livs kärlek, själsfrände och livskamrat. ( Å andra sidan kanske inte)

Så jag blev mer och mer misstänksam.
Varje gång så skrek han och bokstavligen vrålade att jag skulle sluta ifrågasätta och vara misstänksam.
Jag pratade lugnt men han vrålade i både telefon och öga mot öga.

Men vi hade det ju så bra när vi sågs😳.

Sedan kom det … en halv chock.

Jag hade gjort mackor för vår fjälltur och bara virat in de i folie. Efter en fin tur upp till toppen så skulle vi äta och han packade upp.
Då kom missnöjet ” Genialiskt! Ingen låda! Det är ju jätteviktigt! Då kan man ju inte sätta dig på det jobbet då”.

Jag blev ledsen över kommentaren och undrade om det var så viktigt.
Men det hade ju bara varit ett skämt.(??) Ja jättekul!!!

Sedan kom det fler och fler kommentarer som han” inte menade något med” .
Jag skulle bara vara glad att han var sig själv tyckte han.

Jag hade ” flottigt hår ” och inför expediter ( kvinnliga) kunde han säga att jag var dum, att jag skulle få skabb om jag kliade på ett eksem i hårbotten, att jag smakade konstsigt när han pussade mig på kinden m.m.

En annan incident var när jag var hemma hos honom och jag hade migrän. Vi skulle till hans föräldrar men jag fick lov att stanna och vila men sa att han kunde gå iaf.
Vi hade bytt nycklar till varandras hem och jag hade lånat min nyckel för renovering men visste att han fått tillbaka den.
Men han klämde ur sig precis innan han skulle gå att ” Du nyckeln till dig fick jag aldrig tillbaka “. Jo sa jag , jag är säker att du fått den.
Han svarade: ” Nej! För om jag fått den skulle den suttit här! ( pekar på nyckelknippan)
Så gick han.
… där stod jag superstressad och orolig och kunde ju inte leta den hemma.
Att byta lås skulle kosta mig 3500 kr. Pengar jag inte hade.

Jag ringde hem till mina barns pappa och han ställde upp och åkte och letade men hittade den inte. Paniken slog till så jag letade hemma hos honom- och hittade den på ett ställe där han måste sett den flera gånger.
Jag inbillar mig att han ville göra mig förvirrad där.

Sedan har han sagt saker som jag blivit ledsen över och frågat om ( lugnt igen…) Då har HAN brutit ihop(?)
Gråtit på affärer och på promenader så jag har varit som ett frågetecken och skämts ögonen ur mig. För jag inser ju nu att han ville att jag skulle se ut som om det var jag som var den elaka som fick honom i gråt…

Alltså- HAN säger elaka saker men det slutar med att JAG tröstar…🤯🤔

Nu är det slut men det också på det skummaste sätt.

Han sa att jag hade flottigt hår, jag blev arg och ledsen. Han grät . Somnade arg gjorde jag och morgonen efter hade han åkt. Utan att säga hejdå till mig eller barnen.
Ett sms att han måste försvinna, bort Sedan avstängd mobil. Ett samtal där han ( fejk) grät. på 4 veckor nu och lite sms hur illa jag gjort honom och att han misskött sitt jobb mm pga mig. ALLT är mitt fel.

Jag antar att han träffat någon ny.

Men – det jag förstått är att han använde mina svagaste punkter: Min dåliga självkänsla angående mitt utseende, mitt minne( pga utmattningen) och att jag var rädd att en till man skulle lämna mina barn.
Allt han visste jag varit rädd för gjorde han.

… och ändå lägger jag skulden på mig själv.
Det har varit slut i en månad nu , men jag går igenom allt han gjort och sagt flera gånger, dagar nätter, innan jag ska sova och och direkt jag vaknar. … och jag blir lika ledsen, förvånad och arg varje gång.

En annan sak som kan ses som harmlös är att när jag bad honom skicka min nyckel via brev så skickade han med ett vykort med en räv som vänder sig om. Räven ser inte ” gullig” ut utan väldigt lömsk. Skulle kunna visa foto på vykortet så ser ni.
Där står det hur mycket han älskar mig och att han nu är en trasigsjäl.

Han fick inget kort tillbaka när jag skickade hans saker …..

🌺

Jag tror inte du är manipulativ, eller narcissistisk, eller psykopat. Jag tror att du försöker göra ett bättre jobb med dina barn än barnens mormor gjorde med dig. Jag tror att du försöker erbjuda dina barnett tryggt hem, en familj att växa upp i, vettiga förutsättningar för att bli självständiga, duktiga vuxna som gör dig stolt att ha fått de. Det är inte ditt fel att relationer med potentiella fadersfigurer går fel. Du behöver fokusera på dig, vem du är, vad du lär dina barn och vad de läxorna kommer betyda senare. Göra ditt bästa för att ni ska må bra. Involvera inte folk som får dig att må dåligt och ta tag i saker när de börjar peka snett.

Oj oj säger jag bara…det är du som dragit en riktig nitlott kan jag säga…usch strunta i alla hemska karlar och fokusera på ett bra liv med barnen istället…💕

Jag är verkligen inte en vetare, men det låter som att du dras med samma osäkerhet som jag. Bägge mina föräldrar hade stora brister och jag fick inte lära mig hur man ska agera i ett förhållande varesig vänskapligt eller romantiskt. Jag använder dem som ett varnande exempel och tänker för mig själv att jag gör tvärtom från dem helt enkelt. Jag vill alla väl och gör mitt yttersta för att vara en god vän/partner, vilket ibland blir fel. Men vi lär oss av våra misstag.

Det som däremot är mitt stora problem med mina relationer är att jag helt har saknat kompass för hur jag ska bli behandlad och har inte vetat när jag ska sätta ner foten. Kan väl kalla det en grundläggande brist på respekt för mig själv. Så jag har hamnat i relationer/vänskaper där jag blivit väldigt illa behandlad gång på gång för att det är ju det jag känner till.

Vet inte om du jag kan bidra med något som hjälper dig. Men som en del av det arbete jag utför med terapi och dylikt har jag ändrat inställning till mig själv och lärt mig ett mantra som jag upprepar för mig själv: Alla förtjänar kärlek och lycka, Det är bara jag som kan se till att jag får vad jag förtjänar!

Men som svar på din ursprungliga fundering: Du verkar ha svårt att veta hur bra du faktiskt är. Och som du beskriver hela situationen så är du alldeles för bra för en person som han. Jag är man och när du beskriver hur han behandlat dig så drar jag liknelser till mig själv. Hade jag gjort och sagt de saker han har gjort så vet jag inte vad jag skulle göra med mig själv. Känner mig smutsig bara jag läser om honom. Han verkar verkligen vara en manipulativ person och jag vet av egen erfarenhet hur förvirrad man är efter att förhållandet avslutats. Vilket inte är så konstigt. Personen har ju lagt ner mycket tid på att få en att tvivla på sig själv, för att de aldrig ska ha fel och få sin vilja igenom.