anxiety

Efter att ha kämpat i 4 år börjar min tid rinna ut.

Caught in this head trip, the dark is depressin, lost in the essence caused by the tension.

Jag försöker bli bättre men jag blir hindrad, av mig själv.
Jag är helt ensam, fucked up. Det är inte uppmärksamhet jag vill ha, men det vet jag väl inte förens jag får det.
Ni tror allt är prima nu? Öppna ögonen och kolla på mig, jag har fått nog. Men ni antar jag klarar av fler månaders väntetider?! Ha, herrejävlar, det får ni ha på ert samvete. Ni skulle ha tittat närmre.. Ett falskt leende och ni blundar och går vidare till nästa. Men nog om det, här, låt mig förklara, innan ni förklarar mig frisk nog.

För att det ska ses som en period behöver det gå upp och ner, detta är en daglig fucking kamp. Depressionen rinner i mina ådror, så säg inte till mig att det är okej, I´m going mental. Jag är en slav, fångad, jag har ingen kontroll och det fuckar med mig big time.
De säger “Lugna dig, ta ett djupt andetag. Det kommer gå över, det är bara ångest. Du kommer inte dö av det, vi kan hjälpa dig.”
“Här är några piller, om du tar en av varje kan du gömma alla dina problem.”
So I´m like cool, jag har hört talas om dessa dock. Dom kommer lägga till problem i den redan överfulla högen, kosta pengar jag inte har och inte hjälpa ett skit.

Varenda natt ligger jag i kallsvett, plus en handfull gånger under dagen. Är det en hjärtattack eller stroke? Jag har ingen aning, sen börjar jag övertänka alla gammalt skit som driver på alla smärtsamma känslor som strömmar genom min överkropp i 120km/h.

Jag vaknar varje morgon utmattad, demonerna sover aldrig.
Jag håller på att förlora mig själv, och ingen bryr sig om att se mig, det gör mig fucking rasande. Men det är okej, fortsätt ni blunda så fortsätter jag fundera på att ta alla piller ni gav mig på en gång på vägen hem.
Enda anledningen till att jag inte gör det, är min familj, dom enda som förstår mig.

I’ve been goin’ crazy and I’ve been feelin’ down. What the fuck is wrong with me? My time is runnin’ out. Everybody else just lives they life so care free, I blame it on the world, but now it might just be me…

Jag iakttar andra, jag lyssnar, och jag blir mer och mer övertygad om att jag är ensam.

Bipolär är kul på det sättet, att när jag är nere är jag så nere jag glömmer bort mig själv. När min mani kickar igång är det enda jag känner sån vrede mot systemet som behandlar människor i min sits såhär, lagligt dessutom… Det är sådana dagar som ger mig energin till att skriva det här.

Jag vill inte må såhär, men det här är min verklighet. Hur fan kunde det bli såhär? Så fucked up jag kan skära upp mina armar. Jag är en produkt av mitt förflutna och nu gör det bara jävligt ont. Alla tror jag överdriver och hittar på, det är såna stunder jag är glad att jag inte blottar allt för då hade jag blivit inlåst garanterat. Vad kan jag säga, jag är en sjuk individ. Försöker ständigt hitta sätt att bedöva att det har blivit en ritual. Det började smått, redan i grundskolan. Dom frågar mig ständigt vad jag har och inte har gjort, vafan spelar det för roll nu? jag kan inte ta tillbaka något ändå!
Det är ångesten, det blir för mycket, jag håller på att förlora. Ännu en gång är jag vid kanten och tittar ner. Om jag hoppar…
Cause you don’t feel the pain that I’ve been feeling inside. I’m fucking losing my mind.

Jag ser det i deras ögon, dom tittar på mig med dömande blick. Jag vill inte att någon ska tro att jag bara vill ha upmärksamhet, att jag bara låtsas. För när allt annat puttas bort, så är jag livrädd för att dö. Jag vill leva…

Men det kommer fram som att jag är en idiot, en skitstövel. Du tror att det inte är så illa som jag får det att låta. Vem är jag? Du har ingen aning om hur det verkligen är, och ni kommer aldrig förstå. Ni är inte starka nog för att höra det, ni har inte gått i mina skor, varit i mina tankar. Demonerna inuti mig var sända för att döda mig. Så jag står kvar här, ensam, jag har inga höga förhoppningar om hjälp i detta sena skedet.

[Yellow Sikuvi]

Du har helt rätt att det inte är någon som helt kommer att kunna förstå dig, även om personen hade levt ett exakt likadant liv med samma händelser så är vi så olika och upplever och bemöter saker så pass olika.
Anledningen till att folk frågar vad du gjort o inte gjort för som du sa så övertänker du “gammal skit” som påverkar vem du är idag.
Jag tror på att du mår så dåligt som du säger. Är det något särskilt du skulle vilja få ur dig, något som hänt nyligen eller något extra jobbigt som kanske hände för flera år sedan?
Jag påstår inte att jag kan lösa alla dina problem och få dig att må tipp topp men vill du berätta så tänker jag lyssna:

Aldrig kommer någon kunna förstå en annan, vi kommer aldrig kunna förstå eller sätta oss in i en annans livssituation. Oavsett hur likt det verkar, vi alla är så olika.

Jag vet faktiskt inte vad mer jag ska svara, wow bara- vilken stark text som berör så sjukt mycket.
Vi finns, vi lyssnar, hör av dig om det skulle kännas bra.