Jag är nyligen diagnostiserad med Anti Social Personlighetsstörning (vidare kallad ASP) och har efter det inte fått någon fortsatt kontakt. Det kommer, jag ska få gå DBT, när vet jag inte, men det är på gång.
Det hjälper mig tyvärr inte i dagsläget. Min bästa vän sedan 12 år tillbaka frågade mig häromdagen om jag egentligen bryr mig alls med tanke på min diagnos. Jag förstår henne, på ett sätt, men jag blev oerhört sårad och kan inte uttrycka det till henne så att jag höll det inombords. Men detta har gjort att mina tankar börjat spirala sig mer och mer. Är allt jag säger och gör helt galet? Törs jag säga något till någon, om mina personliga tankar och åsikter, eller måste jag hålla allt inom mig? Jag börjar bli paranoid och letar reaktioner hos dem jag pratar med, bara utifall att jag säger något fel
Jag lär ju vara den sämsta psykopaten någonsin, haha. Nejdå, men skämt åsido.
Jag håller på att gå sönder inuti, jag vet inte hur jag ska agera, reagera eller ens tänka. Är mitt tankesätt fel? Är alla mina tankar ett utslag av ASP eller är det jag? Jag är inte min diagnos, men ibland känns den som ett levande ting som försöker sluka mig hel.
När jag försöker förklara varför jag resonerar som jag gör i vissa fall kommer tanken att ”försöker jag undermedvetet vrida motparten till att dela min syn, att överge sin, helt och hållet? För det är inte så det känns. Jag vill bara att folk ska vet vad som ligger till grund för mitt resonemang.
Jag kan inte visa den minsta gnutta av min personlighet på jobbet; tänk om alla tycker att jag är en spot on fullblods-psykopat? Bara för att jag inte känner mig som något annat än en rädd liten unge, så betyder det inte att min omgiving ser mig som ett monster.
Jag är kaos inuti.